Vad menar vi med självförsvar? När är det okej att döda?
I Sverige är det den statliga myndigheten Plikt- och prövningsverket som ansvarar för att rekrytera unga vuxna till värnplikten. Enligt deras beskrivning handlar värnplikten om att ”försvara Sveriges mångåriga fred, frihet och demokrati och på så sätt se till att Sverige är och förblir ett självständigt land.”
Och det är visserligen sant, men det är också viktigt att förstå att värnplikten handlar om mycket mer än så. Det handlar om att lära sig döda – och vara beredd att göra det på riktigt, inte bara under en övning.
Och nu när Sverige är med i Nato kan det också innebära att du som värnpliktig måste vara beredd att kämpa för andra länder, även de som kanske inte delar dina värderingar gällande demokrati och mänskliga rättigheter, som Turkiet till exempel.
Nästan alla är överens om att det egentligen är fel att döda
För att vara redo att döda krävs mer än bara att praktiskt kunna hantera ett vapen. Det handlar också om att kunna hantera tanken på att faktiskt ta livet av någon, även om det går emot allt man vanligtvis står för. Erfarenheter visar att många soldater i krigssituationer faktiskt valt att inte skjuta – eller missat med flit – för att de inte har kunnat bära ansvaret för att ta ett liv
Nästan alla är överens om att det egentligen är fel att döda. Mord räknas allmänt som det värsta brott som man kan begå. Och de mänskliga rättigheterna talar till exempel om att alla människor har rätt till liv.
Så hur kan vi då kalla in unga människor för att träna dem i att döda?
När vi pratar om det militära försvaret är det ofta med argumentet att det bara är tänkt att användas om vi blir angripna av någon annan. Och självförsvar, ja, de flesta tycker nog att det är okej. ”De som angriper oss får skylla sig själva om de råkar illa ut!”, är en vanlig tanke.
Men, vad menar vi egentligen med självförsvar? Hur mycket våld är okej att använda i det sammanhanget? I ”vanliga livet” talar vi om en nödvärnsrätt, där man alltså har rätt att använda det våld som nöden kräver, men inte mer än så. Om någon slår till dig med en knytnäve har du inte rätt att skjuta den personen, även om du är rädd. Men det militära våldet är inte begränsat på samma sätt, utan har huvudsakligen för avsikt att vara dödligt.
I militära sammanhang kan det dessutom vara svårt att avgöra var gränsen går mellan självförsvar och angrepp. Ibland förklaras ett militärt angrepp till exempel med argumentet att det genomförts som ”förebyggande självförsvar”. Är det då verkligen självförsvar?
Dessutom löser inte självförsvars-argumentet den moraliska grundfrågan. Motsättningen mellan alla människors rätt till liv och någons rätt att döda en annan människa finns kvar även om det handlar om självförsvar. De allra flesta av oss har vuxit upp med en stark känsla för att alla människors liv är lika värda. Om man verkligen tycker att alla människor är lika mycket värda, så innebär det ju faktiskt att det egna livet inte är mer värt än någon annans.
Krigets verklighet – när moralen sätts på prov
Nästan alla håller med om att krig är hemskt och ska undvikas. Men om det ändå blir krig så ställs vi inför en rad svåra etiska frågor, som utmanar vår moraluppfattning och inte alltid har självklara svar. Frågan om dödligt våld i självförsvar är en av dem, men långt ifrån den enda.
Tänk om den soldat du möter inte själv har valt att kriga. Kanske blev han eller hon tvingad eller lurad till att slåss. Spelar det någon roll? Hur kan vi veta om det verkligen var nödvändigt att döda för att försvara oss? Och om det inte var nödvändigt – är det ändå okej?
Man kan också fundera över VAD som är värt att försvara med militärt våld. Ett territorium? Men hur värderar man det i förhållande till ett människoliv? En nation? Men har den något värde i sig själv?
Sitt eget och sina närståendes liv? Demokratin? Kanske de mänskliga rättigheterna? Men hur får vi i så fall ihop det när en av de mänskliga rättigheterna handlar om just rätten till liv och man försöker försvara den genom att underkänna andra människors rätt till liv?
Å andra sidan: Är det inte naturligt och djupt mänskligt att prioritera sitt eget och sina närståendes liv och hälsa när man står inför ett allvarligt hot? Är det kanske så att vi borde släppa våra moraliska värderingar när vi står inför liv och död?
Svaren på dessa frågor är som sagt varken enkla eller givna. Vi måste själva fundera över vad vi tycker är rätt eller fel, baserat på våra egna erfarenheter, känslor och värderingar. Det handlar om att förstå sina egna gränser, och kanske hitta ett sätt att stå för det vi tror på, även när det är svårt.