Om Försvarsmaktens pedagogik
Att döda en annan människa går emot det mesta vi lärt oss om rätt och fel. Ändå är det precis det som soldater förväntas kunna göra i händelse av krig. Inom Försvarsmakten är man fullt medveten om problematiken i detta men samtidigt har man ett lagligt beslutat uppdrag att utbilda soldater och upprätthålla en militär organisation där förmågan och beredskapen att döda är en central del.
För att möjliggöra detta har Försvarsmakten utvecklat en pedagogik som syftar till att tillfälligt koppla bort den egna moralen under den militära tjänstgöringen. Det kallas för ”moralisk frikoppling”.
Det handlar alltså inte om att förändra en soldats grundläggande värderingar, utan om att tillfälligt koppla bort dem medan tjänstgöringen pågår för att möjliggöra dödligt våld.
För att åstadkomma detta använder Försvarsmakten tre psykologiska verktyg: distansering, avindividualisering och avhumanisering.
Ju längre bort du befinner dig från den som ska dödas, desto lättare (och säkrare) är det att utföra handlingen. En central del i såväl vapenutveckling som soldatutbildning är därför att sträva efter situationer där man slipper möta våldet och dess konsekvenser på alltför nära håll. Vissa avancerade vapensystem styrs till exempel via fjärrkontroller eller genom inmatning av koordinater, utan att man själv överhuvudtaget behöver se målet för våldsanvändningen.
Ju mindre personligt ansvar man känner för dödandet, desto lättare är det att utföra. Det kanske tydligaste uttrycket för avindividualisering inom den militära världen är användandet av enhetliga uniformer. Soldaterna tilltalas med nummer, titlar och efternamn och inordnas i en strikt hierarki. På så sätt blir soldaten en del av ett större system, snarare än en individ med egna moraliska val. När ansvaret delas inom gruppen blir det lättare att utföra handlingar som annars skulle vara svåra att rättfärdiga.
Ju mindre mänsklig den som ska dödas verkar vara, desto lättare är det att använda dödligt våld mot hen. Vid värnpliktsutbildningens skjutövningar använder man därför måltavlor med grovhuggna, elaka ansikten. Dessutom används ett språk som tar bort människovärdet hos fienden – istället för att ”döda människor” talar man om att ”nedkämpa fienden” eller ”nå effekt i målet”. Genom att distansera sig från den andres mänsklighet blir det lättare att rättfärdiga våldet. Här ställs man samtidigt inför en viss balansgång: En allt för långt driven avhumanisering kan nämligen lätt övergå i demonisering av fienden, där det dödliga våldet inte bara tillåts utan till och med uppmuntras som något positivt i sig.
Den här typen av mental påverkan är en central del av värnpliktsutbildningen. Syftet är att göra det möjligt för soldater att använda dödligt våld när det krävs, men också att minska risken för samvetskval och psykiska trauman efteråt. Samtidigt väcker metoden många etiska frågor: Kan man verkligen ”stänga av” sin moral tillfälligt utan att påverkas på djupet? Och vad händer med vår mänsklighet när vi tränas till att se andra människor som mål istället för individer med egna liv och känslor?