”För mig har det verkligen varit ett privilegium att få jobba på den här arbetsplatsen”

Årets kortaste månad har precis gått mot sitt slut och våren börjar komma till San Cristóbal de Las Casas. För två av våra medarbetare innebär detta att det är dags att tacka för sig. Men innan de ger sig av delar de med sig av minnen från tiden som har gått.

Elena Arnaiz och Miriam Steinbach. Foto: Emelie Lundberg

Miriam Steinbach avslutar sitt tredje år på Kristna Fredsrörelsen (KrF) i Mexiko. Elena Arnaiz har hunnit med ett år på kontoret men har över tre års erfarenhet av att bo i Chiapas. I går arbetade de sin sista dag på kontoret och idag börjar nya utmaningar.

Hur känns det att ni ska sluta?

Miriam: Vad svårt att svara på! Det känns sorgligt men samtidigt som att det är dags för ett nytt steg i livet. För mig har det verkligen varit ett privilegium att få jobba på den här arbetsplatsen. Jag har lärt mig så mycket och fått träffa så många fantastiska människor.

Elena: Verkligen! Det här jobbet har varit otroligt lärorikt och en utmaning både professionellt och privat. Att arbeta i en miljö med pågående konflikter och rättighetskränkningar medför att det ofta är ett högt tempo på jobbet. Därför tror jag att det kommer kännas rätt tomt nu när man kommer komma in i en helt ny rytm. Men det har verkligen varit värt det för att få arbeta med dessa människor som kämpar för sina rättigheter i vått och torrt.

Miriam: Jag håller helt med Elena. Man kan säga att det varit en lyx att få resa runt till alla dessa platser där vi arbetar och träffa de här starka människorna. Det har varit de mötena som motiverat mig under de här tre åren.

Hur känns det att åka hem?

Elena: Eftersom jag redan bodde här i San Cristóbal innan jag började på KrF är tanken att jag ska vara kvar ett tag till. De närmsta månaderna ska jag försöka att bara ta det lungt och ägna mig åt mina intressen som har hamnat i skymundan de senaste året. Sen vill jag förstås resa och ta upp kontakten med några av mina vänner som jag inte träffat på länge.

Miriam: Det känns spännande att åka hem till Sverige eftersom jag inte varit där på länge. Jag ser verkligen fram emot att få träffa min familj och vänner igen och att få umgås med dem under en lite längre period denna gång. Men de får vänta några veckor till innan vi ses för först ska jag spendera lite tid i Mexico City. Men väl hemma i Sverige ska jag försöka ägna lite mer tid till mina Masterstudier i kommunikation och utveckling och ta tid till att tänka på vad jag vill göra i framtiden. Förhoppningsvis kommer jag att på något sätt arbeta med kapacitetsökning och kommunikation, kanske arbeta mer med ungdomar. Det finns så mycket att förändra i Sverige också.

Elena: Jag är säker på att jag på ett eller annat sätt kommer fortsätta att arbeta med att försvara de mänskliga rättigheterna, om det så är i Mexiko eller i Baskien där jag kommer ifrån.

Elena Arnaiz och Miriam Steinbach. Foto: Emelie Lundberg

Vad kommer ni att sakna?

Miriam: Först och främst kommer jag att sakna alla modiga och inspirerande människor som jag fått möjlighet att träffa genom det här jobbet. Men också mitt hem som San Cristóbal de las Casas har blivit, även om jag är ganska säker på att jag i framtiden kommer att återvända till Mexiko, och såklart alla mina vänner här. Men min lilla gatuhund Ziggy får i alla fall följa med mig hem till Sverige!

Elena: Instämmer, jag kommer speciellt sakna alla människor och de processer som vi medföljer och fått vara en så stor del av. Men jag kommer också sakna mina kollegor, vilka även varit mina rumskamrater och vänner på samma gång. Det är otroligt hur mycket kompetens och år av erfarenheter som finns samlat i vårt lilla team! Jag har lärt mig så mycket av att arbeta med dem.

Miriam: Ja, KrF har varit en bra skola på många sätt. Under mina tre år har jag fått vara med utveckla projektet till vad det är idag, fått erfarenhet av att arbeta i ett litet team och lärt mig otroligt mycket om arbete med mänskliga rättigheter. Sen har jag såklart fått insikt i hur komplex verkligheten är här i Mexiko. Tyvärr tror jag att Mexiko internationellt sett blivit rätt bortglömt, speciellt de teman vi arbetar med. Ofta när det rapporteras härifrån handlar det mest om narkotika och våld. Men det finns även pågående konflikter som inte är så välkända och strukturellt våld som inte ens syns på nyhetssidorna. Därför känns det viktigt att medfölja och vara ett stöd för civilsamhället här och synliggöra alla utmaningar och det arbete som människorättsförsvararna utför.

Elena: Som tur är lämnar vi projektet i goda händer hos våra kollegor som stannar kvar och två nya observatörer som är på intåg. Jag är övertygad om att de tillsammans kommer att fortsätta utvecklar och förbättra det viktiga arbete vi redan påbörjat.

Emelie Lundberg, fredsobservatör för Kristna fredsrörelsen i Mexiko