Rädslan har gjort mig modig – Kristna Fredsrörelsen

Rädslan har gjort mig modig

Datum: mars 8, 2021 | Kategori: Guatemala, Internationell medföljning

Sedan tre år tillbaka har Maria Hernández representerat kvinnorna i den fredliga motståndsrörelsen i mikroregionen Ixquisis, Guatemala

”Mitt namn är Maria Hernández, jag är Maya Chuj och jag är representant för kvinnorna i den fredliga motståndsrörelsen i mikroregionen Ixquisis”

Ixquisis ligger i San Mateo Ixtatan, i departementet Huehuetenango i norra Guatemala, precis vid gränsen till Mexiko. Regionen är mycket isolerad från resten av landet, speciellt från huvudstaden Guatemala City. Organisationen Resistencia Pacífica de la microrregión de Ixquisis för en ständig kamp mot exploateringen av deras mark och territorium. Trots att majoriteten av mikroregionens invånare tydligt röstade nej till exploateringen av naturresurser i en lokal folkomröstning 2009, så försöker företag idag att installera tre stora vattenkraftverk i regionen.

– Dessa projekt är inte initierade för vår utveckling, även om företagen säger att det är så. För att övertala invånarna lovar de att bygga skolor, sportanläggningar och hälsocenter, men i slutändan inser man att projekten inte har något med utveckling att göra. Eller jo utveckling, för storföretagen, säger Maria.

Den utveckling som företagen lovar är inte den typ av utveckling som invånarna i landsbygdsamhällen önskar. Det är en negativ utveckling som har förödande effekt på naturresurser, i synnerhet tillgången till vatten, och miljön i regionen.

– Tvärtom förstör projekten naturresurserna och försämrar marken som följd av föroreningarna det innebär. Under året med pandemin har vattenkraftsprojekten tillfälligt stått stilla, men vi är mycket väl medvetna om att även om företagen inte arbetar här på plats i Ixquisis just i detta nu så fortsätter de planerna för sitt intrång i regionen.

Maria lyfter också vilken potential det innebär:

– För samhällena i Ixquisis blev pausen i samband med pandemin också en stor möjlighet. Just nu håller vi på att organisera oss, samhälle för samhälle, för hur vi ska fortsätta vårt motstånd, tillsammans, säger hon gällande den splittring som företagen skapat i Ixquisis.

Hur påverkar situationen i Ixquisis kvinnorna i samhällena?

– Det finns en konstant rädsla att gå utanför sitt samhälle och att röra sig mellan de olika samhällena i mikroregionen. Vi är väldigt begränsade och upplever inte samma frid som vi hade här tidigare. För att komma till de andra samhällena måste vi passera både polis- och militärkontroll vilket gör vägen osäker. Varför? Jo för att vi tidigare har blivit attackerade och rädslan är vad som hindrar oss från att komma i kontakt med våra kvinnliga allierade.Som kvinnor, fruar och kollegor kan vi inte heller lämna männen ensamma i kampen. Vi ser behovet av vår närvaro, därför har vi insisterat och deltagit, även om det inte har varit lätt att ta plats bland männen.

Hur är det att vara en kvinnlig människorättsförsvarare i Guatemala, enligt din erfarenhet?

– Min erfarenhet som kvinnlig försvarare för rätten till mark och territorium har inte varit lätt. På landsbygden här i Guatemala och i hela Latinamerika är machokulturen stark, och för mig har den varit svårt att bemöta i vissa situationer. Ibland har vi blivit skrämda, till och med attackerade i våra egna hem, av ledare och makthavare.

Samtidigt har jag också sett mycket framsteg i kampen där vi som kvinnor har fått större utrymme att delta, tycka till och visa vad vi känner. Våra röster blir hörda. Genom motståndsrörelsen har vi lyckats att söka rättvisa i konstitutionsdomstolen i Guatemala, för våra allierade som blivit mördade till följd av sin kamp.

Vilka fördelar ser du i att vara kvinna i motståndsrörelsen?

– Helt ärligt så anser jag att fördelen med att vara kvinnlig människorättsförsvarare är att vi kvinnor tänker med hjärtat. Det är för mig det viktigaste, att vi känner det vi känner, vet det vi vet och tänker det vi tänker.

Som kvinnor bidrar ni med ett annat perspektiv?
– Ja och det vi försöker göra i denna kamp är att försvara livet, för oss, för miljön och för allting runt omkring oss.

Vad motiverar dig att fortsätta kampen?
– Det som får mig att fortsätta kämpa, trots allt som vi har varit med om, är för att vi har barn och framtida generationer, och vi vill lämna ifrån oss något bra till dom. Just därför finns vår kamp. Det är det som motiverar mig, att fortsätta för de som behöver det.

Jag vill säga till er, och även till företagen som försöker hota oss, att jag har varit rädd. I början kunde vad som helst skrämma mig, men ibland gör rädslan även oss starkare. Rädslan har gjort mig modig.

Vilka är dina förhoppningar för framtiden?
– Jag hoppas att allting en dag ska återgå till det normala, att våra samhällen får leva i harmoni, fred och solidaritet, som innan företagens intrång. Vi måste fortsätta kampen, inte bara för oss i Ixquisis eller för folken i Guatemala, utan för alla i samma kamp, världen över.

Text och bild: Lina Shemesani och Nora Engvall Olmås, Fredsobservatörer i Guatemala.
Maria Hernandez är en av Kristna Fredsrörelsens medföljda inom ramen för Fredstjänstprogrammet. Organisationen som Maria är social ledare i heter Resistencia Pacífica de la microrregión de Ixquisis, på spanska.