Kristna Fredsrörelsen om Rysslands angreppskrig mot Ukraina

Kristna Fredsrörelsen har på flera sätt berörts av kriget, precis som andra fredsorganisationer i Sverige. Vi har arrangerat och medverkat i aktioner mot kriget och i solidaritet med Ukraina, men också varit en del av den intensifierade säkerhetspolitiska debatten i Sverige, även om denna oftast präglats av militära frågeställningar snarare än den bredare säkerhetssyn som vi förespråkar och normalt fokuserar på.

Så var står vi då i den aktuella debatten? Här presenterar vi några av våra centrala ställningstaganden:

Ryssland har gjort sig skyldigt till ett folkrättsvidrigt angrepp på Ukraina

Kristna Fredsrörelsen fördömer kategoriskt Rysslands invasion av Ukraina. Det är en oförsvarlig aggressionshandling och ett uppenbart brott mot folkrätten. I samband med angreppskriget har också omfattande och väldokumenterade krigsförbrytelser begåtts av den ryska militärmakten.

Kristna Fredsrörelsen menar därför att det krav som måste riktas mot Ryssland är att man drar tillbaka sina trupper från Ukraina, inklusive Krim och de territorier i östra Ukraina som tidigare ockuperats av ryskstödda paramilitära styrkor, och sedan lagts direkt under Rysslands kontroll.

Därutöver är det mycket angeläget att de ansvariga för folkrättsbrott inom ramen för kriget ställs till svars. Att motverka straffrihet för krigsförbrytelser är oerhört viktigt, inte minst för att minska risken att liknande brott upprepas i framtiden. Trovärdiga människorättsrapporter gör gällande att ryska aktörer har begått omfattande krigsförbrytelser, och Internationella brottmålsdomstolen ICC har utfärdat en arresteringsorder mot Rysslands president Vladimir Putin, vilket är ett viktigt steg för ansvarsutkrävande.

Ett väl fungerande internationellt rättssystem är helt centralt för att motverka krig och främja efterlevnad av FN-stadgan. FN-systemet är delvis satt ur spel genom Rysslands veto i säkerhetsrådet men alla åtgärder för att utkräva ansvar i enlighet med folkrätten bör stödjas. Det innebär att även de anklagelser som framförts om krigsförbrytelser från ukrainsk sida måste utredas.

Mer resurser behövs för att förebygga krig

Förebyggande av våldsam konflikt har enorma vinster, medan krig alltid är kostsamt och innebär enorma förluster.  Vi konstaterar att utvecklingen i Ukraina illustrerar vikten av förebyggande insatser för fred. Kriget i Ukraina inleddes inte i februari 2022 utan åtta år tidigare, när Ryssland annekterade Krim och sedan stöttade paramilitära separatiststyrkor i östra Ukraina. Och den konflikt som ledde fram till kriget började ännu tidigare än så. På motsvarande sätt föregås alla krig av en konflikt som ännu inte resulterat i väpnat våld och stridigheter. Kristna Fredsrörelsen menar att det internationella samfundet bör ha ett större fokus på att undvika att krig bryter ut.

Det råder bred enighet bland freds- och konfliktforskare om att just förebyggande insatser kan bidra till att konflikter inte blir våldsamma och därmed inte heller övergår i krig. FN:s och Världsbankens rapport om förebyggande av väpnad konflikt, Pathways for Peace (2018), slår fast att förebyggande är billigare och mer effektivt än att hantera konflikter som redan blivit våldsamma. Staten, civilsamhället och den privata sektorn lyfts som avgörande aktörer för att adressera de grundorsaker som riskerar att leda till väpnad konflikt. Det kan bland annat handla om aktiv diplomati och förtroendeskapande åtgärder men också om främjande av en demokratisk utveckling.

En möjlighet att stödja en demokratisk utveckling är att stödja de aktörer i ett land som arbetar för mänskliga rättigheter. Kristna Fredsrörelsen jobbar exempelvis med internationell medföljning till skydd för människorättsförsvarare i Latinamerika. Vi kan med konkreta exempel visa hur detta människorättsarbete gör skillnad, räddar liv och främjar demokratisk utveckling och därmed hållbar fred. På motsvarande sätt finns det ryska människorättsförsvarare som under mycket svåra förhållanden sedan länge verkar för att de mänskliga rättigheterna ska respekteras i Ryssland.

Värt att notera är att hållbar fred inte bara syftar på avsaknaden av krigshandlingar (”negativ fred”). Det avser istället en situation där det finns strukturer, mekanismer och attityder som upprätthåller fred och som motverkar även strukturellt och kulturellt våld  i form av till exempel förtryck, diskriminering och orättvisa (”positiv fred”). Fredsbyggande arbete är därför ingenting som börjar och slutar med den väpnade konflikten, utan ett pågående arbete för att skapa och upprätthålla förutsättningarna för positiv fred.

Vad kunde ha gjorts annorlunda?

Det fanns möjligheter för det internationella samfundet att minska riskerna för såväl Rysslands angrepp mot Ukraina 2014 som den fullskaliga invasionen 2022. Ur detta perspektiv har möjliga förebyggande insatser uteblivit eller misslyckats. Exakt vad som borde ha gjorts annorlunda – och vid vilken tidpunkt – är svårt att säga. Men det framstår till exempel som uppenbart att det stora beroende av rysk olja och gas som många EU-länder försatt sig i har varit skadligt i flera avseenden. Dels har den ryska regimen på så sätt kunnat säkra enorma intäkter som sedan använts till att finansiera såväl inhemsk repression som den militärmakt som nu används mot Ukraina. Dels har gasberoendet försvårat ett snabbt och effektivt agerande mot Ryssland från omvärldens sida efter invasionen av Ukraina. Överlag har handelssamarbeten i alltför liten utsträckning föregåtts och åtföljts av konfliktkänslighetsanalyser. Handel mellan länder kan vara ett verktyg för att bygga samarbete och stödja demokratisk utveckling, men den kan också, som i detta fall, ge resurser till en stat som går i odemokratisk riktning.

Lika uppenbart är att Ryssland borde ha fått betydligt mer hållbart och långsiktigt stöd från Väst för att främja en demokratisk utveckling efter Sovjetunionens fall. Ett demokratiskt Ryssland hade aldrig inlett något krig mot Ukraina.

Under 1990-talet fanns fortfarande en möjlighet att åstadkomma detta genom stödinsatser till strukturella reformer i samverkan med den ryska statsledningen, men tyvärr satsades inte tillräckligt med resurser och engagemang. Demokratiska krafter i Rysslands civilsamhälle har senare inte heller fått det stöd som behövts för att kunna påverka situationen inifrån, varken politiskt eller ekonomiskt. Talande i sammanhanget är att Sveriges demokratistöd till Ryssland skars ner drastiskt i mitten av 00-talet, just som Vladimir Putin ökade repressionen och detta stöd därför behövdes som mest.

Misslyckanden har även skett på diplomatins område. Sveriges och EU:s kritik mot ryska människorättsbrott – inklusive den utbredda straffriheten för krigsförbrytelser i de båda Tjetjenienkrigen – har varit för mild och vag. Samtidigt är det tveksamt om tillräckliga ansträngningar gjorts för att dämpa de säkerhetspolitiska spänningar som vuxit fram mellan Ryssland och Väst under Putins tid vid makten. Visserligen är det svårt att förhandla och ingå överenskommelser med en aktör som vid upprepade tillfällen brutit mot ingångna avtal och därför inte är pålitlig, men sannolikt kunde ändå mer ha gjorts för att undvika de krigshandlingar som konflikten sedan resulterade i.

Sammantaget finns det skäl för självrannsakan hos många aktörer utanför Ryssland, vilket på intet sätt fråntar den ryska regimen ansvaret för de övergrepp som den gjort sig skyldig till.

Vår syn på Ukrainas och omvärldens motstånd mot det ryska angreppskriget

FN-stadgan förbjuder våldsanvändning men erkänner rätten till självförsvar i händelse av väpnat angrepp, men med målet att så snart som möjligt hitta andra medel för att återställa fred och säkerhet. Det innebär att Ukraina har en folkrättslig rätt till väpnat självförsvar men att omvärlden bör göra allt i sin makt för att skydda Ukraina med andra medel.

Det är däremot inte Kristna Fredsrörelsens roll varken att förespråka våld eller att fördöma den som försvarar sig mot ett angrepp. Vårt fokus ligger i stället på att visa på andra åtgärder och alternativ än de väpnade. Vi menar att ett fredsperspektiv har en hög relevans också under väpnad konflikt och att det är viktigt att inte begränsa det offentliga samtalet till kortsiktiga militära perspektiv. Fredsperspektivet syftar således också framåt, till att bygga förutsättningar för en fredlig framtid. Kristna Fredsrörelsen fokuserar alltså främst på åtgärder som kan bidra till att konflikter kan omvandlas utan att bli våldsamma. Det handlar om att förebygga och motverka att konflikter övergår i krig, respektive underlätta en utveckling från negativ fred till positiv, hållbar fred. Som grund för vårt engagemang tjänar övertygelsen att hållbar fred och säkerhet inte nås genom våld och vapen, utan snarare med ickevåldsliga medel. Det är en både moraliskt och strategiskt grundad övertygelse som  har starkt vetenskapligt stöd inom freds- och konfliktforskningen.

Därför uppmärksammar vi också de aktiva ickevåldsmetoder som kan spela – och redan har spelat – en roll i Ukrainas försvar. De kan användas på olika nivå vad gäller risktagande, alltifrån sabotage till diverse former av icke-samarbete med ockupationsmakten och konstruktivt stärkande av det egna samhället. Det är dock viktigt att minnas att också ickevåldsmotstånd kräver resurser och förberedelser i form av träning och organisering för att bli effektivt, och att det är en stor utmaning att bygga upp ett uthålligt ickevåldsligt motstånd under pågående invasion. Ett sådant motstånd i Ukraina måste i så fall också väljas och ägas av ukrainarna själva, det är inget som kan påtvingas utifrån, bara stödjas och främjas.

I enlighet med vår övertygelse förespråkar vi i Kristna Fredsrörelsen generellt inte vapenleveranser och annat våldsinriktat stöd till parter i en konflikt. I grunden bidrar sådant stöd till att väpnade konflikter förlängs och fler människor dör eller skadas, jämte ökad materiell förstörelse. Vapnen riskerar också att bidra till våld även efter att kriget upphört. Vi kräver dock i dagsläget inte ett stopp på vapenleveranser till Ukraina, eftersom vi respekterar landets val att utöva väpnat självförsvar i brist på förutsättningar för enbart ickevåldsligt motstånd, vilket också fordrar att Ukraina får hjälp utifrån för att kunna göra det. Men vi menar att det är av vikt att belysa de risker som detta vapenstöd medför och att öppna upp samtal om omvärldens möjlighet att bidra till fred med andra medel, samt att fortsätta lyfta frågan om ickevåldslig beredskap i andra kontexter, för att förebygga att liknande behov uppstår i framtiden.

Vi ser med sorg på utvecklingen i Ukraina och konstaterar att varken vi eller någon annan har några självklara och fullständiga svar på vilka metoder som bäst stoppar ett pågående krig och de övergrepp som begås inom ramen för ett sådant krig.

Därför är det också viktigt att olika perspektiv uppmärksammas och ges utrymme. Vårt arbete kretsar som sagt kring ickevåldsmetoder som kan leda till att krig inte bryter ut och som kan användas till att bekämpa våld av olika slag. Vi är dock inte experter på militära strategier och vägval och  ger oss därför inte in i konkreta diskussioner om dessa. I stället koncentrerar vi oss på ickevåldsstrategier och fredsbyggande åtgärder som vi vet kan spela en roll just för att främja en hållbar fred i en konfliktcykels alla faser, men också på att synliggöra de risker som ett ensidigt fokus på militär säkerhet medför.

Hur kan fred främjas med ickevåld?

En hållbar fred förutsätter att  Ryssland avbryter sitt angrepp och drar tillbaka sina trupper från hela Ukraina. Det finns olika sätt att med ickevåldsmedel verka för detta. Ukrainare har sedan invasionens början agerat med ickevåldsmetoder i samband med ryska attacker och under rådande ockupation. Det har till exempel handlat om vägblockader, demonstrationer och olydnadsaktioner av olika slag, men också koordinerade kampanjer som syftat till att underminera ryska soldaters stridsvilja och hjälpa dessa att desertera. En noggrann dokumentation av krigsförbrytelser har också varit ett viktigt inslag i ickevåldsmotståndet, jämte ett aktivt arbete för att stärka lokalsamhällens funktion och motståndskraft. Modiga krigsmotståndare i Ryssland och Belarus – vars regim bistår Ryssland i kriget – har å sin sida genomfört protestaktioner och andra motståndshandlingar i sina respektive länder, med stora risker för sin personliga säkerhet.

Kristna Fredsrörelsen anser också att Sverige och andra länder kan göra mycket mer för att motverka Rysslands aggression mot Ukraina. Bland annat bör importen av rysk gas upphöra, inte minst då den hjälper Ryssland att finansiera kriget. Sanktionstrycket från EU mot de ansvariga för såväl kriget mot Ukraina som den inhemska repressionen i Ryssland bör också öka. Samtidigt bör stödet till demokratiska krafter i Ryssland och Belarus utökas, så att dessa kan få bättre förutsättningar att verka emot kriget och för en demokratisk utveckling i sina respektive länder. Arbetet med att möjliggöra lagföring av de ansvariga för begångna krigsbrott i Internationella brottmålsdomstolen ICC bör också intensifieras.

Det är upp till det angripna Ukraina att avgöra när fredsförhandlingar kan vara aktuella, men förr eller senare kommer något slags förhandlingar att behövas för att reglera situationen. Världssamfundet bör verka för att så snart som möjligt skapa förutsättningar för sådana förhandlingar, bland annat genom att på olika sätt motverka den ryska aggressionen och därmed minska Rysslands incitament att behålla sina trupper i Ukraina.

Lotta Sjöström Becker, Generalsekreterare, Kristna Fredsrörelsen