”Avskräckning är en teori, inte en garanti för att skapa säkerhet”

Inbjudna deltagare var Fredrika Gårdfeldt, präst i Svenska kyrkan, medlem i Kristna Fredsrörelsen och del av svenska präster och pastorer mot kärnvapen, Vendela Englund Burnett, ordförande för Svenska Läkare mot Kärnvapen och Martin Uggla, policychef på Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen. Samtalet modererades av Benjamin Ulbricht, också präst i Svenska kyrkan och medlem i Kristna Fredsrörelsen.

Fredens väg i en våldsam värld

I ett teologiskt perspektiv lyftes Jesu liv och gärning fram som en kontrast till vår tids säkerhetspolitiska logik. Jesus levde i ett samhälle präglat av ockupation, våld och maktutövning, där den starkes rätt rådde. Ändå valde han en annan väg.

När Jesus red in i Jerusalem gjorde han det obeväpnad, på en åsna, samtidigt som den romerska makten manifesterade sig genom militär styrka. Två världar ställdes mot varandra: våldets och försoningens.

Det hebreiska ordet shalom – fred – beskrevs som något mer än frånvaro av konflikt. Det handlar om hela skapelsens välbefinnande, om rättvisa, relationer och liv i värdighet. Samtidigt konstaterades att mänskligheten som kollektiv ännu inte lyckats förverkliga denna fred.

Kärnvapen och det mänskliga

Ur ett medicinskt och humanitärt perspektiv betonades den mänskliga faktorn, både som risk och som hopp. Människan är inte felfri. Vi påverkas av rädsla, stress och brist på information. I sådana situationer ökar risken för katastrofala beslut.

Samtidigt är det också människor som gång på gång har förhindrat katastrofer. Historiska exempel lyftes där individer, i avgörande ögonblick, valde att inte agera enligt order eller system och därmed bidrog till att kärnvapenkrig aldrig bröt ut.

– Om algoritmer hade fått råda i de situationerna hade vi inte funnits här i dag, konstaterades det.

Men för att acceptera kärnvapen krävs något mer grundläggande: en avhumanisering. Att försvara kärnvapen innebär att acceptera möjligheten att utplåna miljoner människor. Det innebär att ge upp idén om alla människors lika värde, och i förlängningen något av vår egen mänsklighet.

– I den stund vi bejakar kärnvapen har vi redan förlorat, inte bara den som hotas utan även vi som hotar.

Avskräckning är en teori, inte en garanti för att skapa säkerhet

Flera av talarna problematiserade idén om kärnvapen som avskräckning. För att avskräckning ska fungera krävs att hotet uppfattas som trovärdigt, att någon faktiskt är beredd att använda vapnen.

– Avskräckning är en teori, inte en garanti för att skapa säkerhet.

Det innebär i praktiken att man måste vara beredd att bryta mot internationell rätt och begå handlingar med katastrofala humanitära konsekvenser. Samtidigt bygger logiken på en motsägelse: motparten måste ses som tillräckligt irrationell för att kunna använda kärnvapen, men samtidigt tillräckligt rationell för att avstå.

– Hot om våld kan aldrig skapa verklig trygghet eller sänka spänningar i en konflikt.

Forskning inom freds- och konfliktstudier pekar snarare på att upprustning riskerar att öka spänningar och instabilitet. Att förespråka kärnvapen innebär också att man är beredd att ignorera internationell rätt. Både hot om att använda och faktiskt använda kärnvapen är oförenligt med folkrätten. Om vi ska leva upp till folkrätten är det då en omöjlighet att ta steg mot egna kärnvapen.

Sverige, NATO och vägen framåt

Webbinariet berörde också Sveriges förändrade roll i säkerhetspolitiken. Från att länge ha varit en tydlig röst för nedrustning befinner sig Sverige nu i ett nytt läge, som medlem i NATO där kärnvapen utgör en central del av doktrinen.

Det så kallade DCA-avtalet med USA lyftes som ett exempel. Avtalet ger USA tillgång till svenska militärbaser, men innehåller inga tydliga begränsningar mot att kärnvapen placeras på svenskt territorium. Våra nordiska grannländer som har liknande militära samarbetsavtal med USA har på olika sätt mekanismer och lagar för att förhindra placering av kärnvapen på deras territorium. Det väcker frågor om ansvar, säkerhet och risk.

– Det går inte att försvara sig mot kärnvapen, och det går inte att försvara sig med dem.

Snarare riskerar närvaro av kärnvapen att göra ett land till ett mål i händelse av konflikt.

-Vi behöver ifrågasätta bilden av att kärnvapen kan göra oss tryggare, när det i själva verket är ett hot mot vår existens.

Att minnas den andres mänsklighet, så att vi inte glömmer vår egen

Återkommande betonades vikten av att inte tappa bort den andres mänsklighet, oavsett nationalitet eller politisk kontext. Samtal, relationer och möten över konfliktlinjer lyftes som avgörande. Exempel delades där tidigare motståndare mötts, bett om förlåtelse och erkänt varandras mänsklighet. Det är i dessa möten som fred blir möjlig.

– Att minnas den andres mänsklighet, så att vi inte glömmer vår egen.

Vad kan vi göra?

Avslutningsvis riktades blicken mot handling. Förändring sker både genom organiserat engagemang och i vardagen. Att söka kunskap, delta i samtal, stå upp för människovärdet och engagera sig i organisationer som arbetar för fred lyftes som konkreta vägar framåt. Även en uppmaning om att fortsätta att prata med våra politiker som lyssnar när röster görs hörda.

– Ingen kan göra allt, men alla kan göra något.