Mexiko: Fredsobservatör Louise medföljer i domstolsmål

Kristna Fredsrörelsens fredsobservatörer medföljer människorättsorganisationen Frayba vid rättegång i Chiapas, södra Mexiko. Foto: Frayba.

I gryningen har vi tagit oss tre timmar bort från San Cristóbal de las Casas i delstaten Chiapas, södra Mexiko. Utanför bilens fönster har landskapet förändrats från soluppgång över bergen till en molnig och fuktig bananbladsprydd tropik. Rättegången börjar klockan 10:00, och vi är i god tid.

Vi är två fredsobservatörer som medföljer organisationen Frayba, en människorättsorganisation som bland annat har till uppgift försvara och stötta människorättsaktivister. Vårt uppdrag idag är att utgöra en internationell närvaro i domstolen för att bidra till att Frayba kan säkerställa att den anklagade människorättsaktivisten får sina rättigheter tillgodosedda, och att rättsliga principer upprätthålls.

Vi anmäler vår närvaro i en liten reception och berättar för receptionisten att vi redan informerat myndigheterna på delstatsnivå om att vi vill närvara under rättegången – formellt ska rättegången vara offentlig men i praktiken är det inte en självklarhet att få tillträde.

DEN ÅTALADE heter Manuel Gómez Vázquez och är anklagad för att ha mördat en person från sin hemby. Manuel har alltid hävdat sin oskuld, och organisationen Frayba driver hans fall eftersom det för dem är uppenbart att han är falskt anklagad. Frayba menar att det rör sig om en fabricering då man från delstatens sida systematiskt använder sig av metoden att kriminalisera personer med falska anklagelser för allvarliga brott.

Särskilt utsatta är personer som är urfolk, och som i Manuels specifika fall, personer som även är del av Zapatiströrelsen. När Manuel häktades har Frayba kunnat bevisa att han utsattes för tortyr, inhuman behandling och förnedring. Manuel har varit häktad, vilket i praktiken är som att sitta i fängelse, i tre år – ett år längre än vad som är lagligt enligt mexikansk lag.

EFTER EN LÅNG väntan på att rättegången ska börja, tre och en halv timme för att vara exakt, blir det plötslig aktivitet. En funktionär kallar på oss att skynda oss in. Först då får vi svar på vilka av oss, som är där för att medfölja processen, som tillåts in i rättssalen. ”Högst tre, det får inte plats fler”, säger funktionären.

När vi väl skyndat fram och fått lämna ifrån oss alla våra tillhörigheter intar vi en rättssal med 16 åhörarplatser, där vi tillsammans med den åtalades föräldrar upptar blott sex platser. Resten av sätena är tomma förutom det som upptas av en vakt, trots att rättegången egentligen är offentlig.

Jag sitter i rättssalen i min observatörsväst och ser när åklagare, försvarsadvokat, den åtalade och tolk intar sina platser. Jag slås över hur ung den åtalade ser ut, och påminns om hans ringa ålder och tänker på vad han har fått utstå.

RÄTTEGÅNGEN INLEDS med att åklagarsidan får låta sina kriminaltekniker eller expertvittnen redogöra för sina observationer av fallet. Det som presenteras är inte några tekniska bevis som knyter Manuel till brottet utan det som framgår är ett konstaterande av brottsoffrets död, och att expertvittnet som varit polis i förundersökningen har hört en person som påstår sig ha bevittnat brottet och sett den åtalade skjuta offret.

De två brottsvittnena som åklagarsidan skulle presentera dyker inte upp och domaren ger åklagaren 24 timmar på sig att få dem att vittna.

Att vara fredsobservatör i en rättegång innebär att genom internationell närvaro bidra till att stärka en rättssäker process. Foto: Kristna Fredsrörelsen, SweFOR.

DAGEN EFTER fortsätter rättegången, en och en halv timme efter utsatt tid. Vi är spända och jag försöker tyda om de två männen som åklagaren har tagit med sig denna dag kan vara de brottsvittnen han fått ett dygn på sig att presentera. Manuel, den åtalade, får simultantolkning till hans modersmål tseltal och jag försöker hänga med i den snåriga juridiska spanskan.

Det visar sig att åklagaren inte har lyckats få vittnena att närvara och de som sitter bredvid honom är hans kollegor, inte brottsvittnen. Domaren bedömer därför att åklagarens chanser är slut. Gårdagens utsagor från expertvittnena upprepas av åklagaren men den offentliga försvararen till Manuel understryker att det inte finns några tekniska bevis, ingen obduktion har genomförts på brottsoffret, och det finns ingenting som knyter den åtalade Manuel till brottet.

JAG HÅLLER andan. Vad ska hända? Jag har fått höra att det inte alltid behövs tekniska bevis för att fälla någon för mord här i Chiapas, att vittnesbörd kan vara tillräckligt. Jag håller hårt i mitt anteckningsblock och gör mitt bästa för att hänga med i slutpläderingen. Efter pläderingen meddelar domaren att rättegången återupptas under morgondagen, då en slutgiltig dom ska komma.

Vi åker den tre timmar långa resan hem ännu en gång, och vi alla är nervösa och oroliga. Hur ska det gå för Manuel som i tre dagar sitter ansikte mot ansikte med den domare som ska bestämma hans framtida öde, kommer han sitta inne i cirka 20 år eller släpps han fri direkt efter rättegången? Vi kommer hem och försöker sova bäst vi kan för att vara redo ännu en gång.

DEN TREDJE DAGEN intar vi återigen rättssalen. Rättegången börjar och vi är alla på helspänn. Vi ser att även Manuel är det, men han tillåts inte titta bakåt av domaren, varken på sina föräldrar eller på oss andra. Vi hoppas att han känner vårt stöd i ryggen.

Domarens juridiska spanska förvillar mig men till slut hör jag ordet absolver – vilket betyder frikänna. Vi åhörare drar efter andan, och när jag ser lättnaden i ansikten på personerna från Frayba så inser jag att jag har förstått rätt. Vi vänder oss till Manuels föräldrar och nickar. Idag är dagen deras son blir frikänd.

NÄR RÄTTEGÅNGEN är slut möter vi resten av gänget utanför, och de ser direkt på våra leenden att Manuel ska frikännas. Vissa gråter, vi omfamnar varandra och stämningen är förbytt. Hopp och lättnad intar våra sinnen.

Människorättsaktivisten Manuel Gómez Vázquez släpps ut ur häktet. Foto: Frayba.

EFTER BLOTT en timme släpps Manuel ut från fängelset som ligger precis bredvid domstolen, och hans vardagliga kläder och värmande leende får mig att för en stund att glömma hans långa häktning och det han utstått i tre års tid. Han kramar sina föräldrar och sedan oss alla. Manuel tackar för det stöd han fått av dem som kontinuerligt hälsat på honom i fängelset och varit där under rättegångarna.

Hans föräldrar håller varsitt tacktal till oss alla som värmer ända in i bröstet. Inte långt därefter ska de få åka hem med sin son, tillbaka till sin by.

Vi är alla medtagna på de bästa av sätt, och packar in oss i bilen. Den sista resan på tre timmar är fylld av glädje och lättnad.

Manuel Gómez Vázquez omfamnar sin mamma efter han blivit frisläppt. Foto: Frayba.

JAG GLÖMMER nog aldrig Manuels leende, kramen vi gav till varandra och alla de som var närvarande. Att jag på min allra första medföljning har fått uppleva ett frikännande. Denna första medföljning innebar att få se en juridisk seger, att se att trots svåra och högst reella motgångar så finns det alltid hopp i kollektivet och i att kämpa för de mänskliga rättigheterna.

Text: Louise Bäckemo Johansson