Folket stärks underifrån genom organisering!

Det är en lång resa men efter sex timmar nedströms från Quibdó är vi framme vid Arquíafloden och samhället Puerto Medellín, en by som egentligen bara består av en gata med ett tjugotal hus. Chocó är till största delen ogenomtränglig djungel och vi har precis vikt av från Rio Atrato, den stora floden som binder samman samhällena som ligger strösslade längs flankerna och vid de slingrande bifloderna.

Kristna Fredsrörelsen for tillsammans med COCOMACIA till Zon 6 av deras 9 delade territorium och för min del var det den första medföljningen ute i fält. Under helgen hölls fördjupningar för medlemmarna och seminarier. Alla afrocolombianer som bor på den kollektivt ägda marken är medlemmar och har beslutanderätt – gällande allt som rör jorden-  detta sedan lag 70 gick igenom 1993.

I det hus som fungerar som möteslokal är det tätt med människor, många som vill lära sig och göra sina röster hörda.  Efter att ha hälsats välkomna och presenterat sig med namn och berättat i vilket samhälle de bor, hålls en tyst minut för  alla som fallit offer för konflikten. En kort stund är det enda som hörs på detta annars så livliga möte flodens kluckande och några hundars skall längre bort.

Dagen innan, under ett förberedande möte, lyftes vikten av att även få med barnen vid COCOMACIA:s sammankomster. Att det är viktigt att de förstår vad det innebär att vara en del av territoriet. Frågor som: vad betyder det att vara afrocolombian? Vad har vi för historia? Vad har vi fått utstå, kämpat för och vilka segrar har vi vunnit?

Vi var förslavade, vi ägde ingen mark, hade inga rättigheter. Men vi lyckades befria oss, vi formade våra samhällen och slog oss  fria från bojorna.

Samtliga höll med om att barnen behöver känna till sin egna historia och känna stolthet över det arv de bär på.  Då det är dessa barn som ska bli morgondagens ledare för COCOMACIA. Därför hölls under helgen, parallellt med de vuxnas möten, workshops i skolan. Barnen fick rita och berätta vad ett territorium är och vad det innebär att bo på gemensamthetsägd mark, berättar ansvarig för barnens aktiviteter Maria de los Angeles.

”Det är viktigt att kunskapen om både den väpnade konflikten och vår historia, detta gemensamma minne, finns kvar för de kommande generationerna”

Efter det att mötet pågått i några timmar har de tunga molnen hunnit hopa sig och skyfallet hamrar nu hårt på plåttaket, det blir så gott som omöjligt att höra vad som sägs. Det har varit många dagar med regn här nu, floden som jag fått höra ska vara kristallklar har mer färgen av en latte och marken i staden förvandlas snabbt till ett lerigt fält.

När mötet återupptas avhandlas ett av helgen teman, fredsprocessen i Havanna mellan FARC-gerillan och regeringen. Diskussionen tar sitt avstamp långt tillbaka i tiden och börjar med orden:

De flesta säger att konflikten funnits här i 50 år och började med mordet på Gaitán, men för oss svarta och för urfolken började konflikten i Colombia 1492

Efter en snabb och känslomässig redogörelse över erövrarnas grymheter från det att Columbus steg i land så återkommer vi till dagens förhandlingar på Cuba. Men som en man säger:

Historien upprepar sig, spanjorerna kom hit för att de behövde rikedomar till sina krig i Europa, nu kommer storföretagen därifrån och vill ha vårt guld och det enda de ger oss tillbaka är mer våld och konflikt.

Alla hoppas att livet ska bli bättre efter det att parterna skrivit under avtalet, och tror också att det kommer att bli underskrivet. Men att det ska bli fred och lugn direkt är det ingen som tror. Många är oroliga för vad som ska hända med de medlemmar från FARC-gerillan som nu ska återintegreras i samhället. Var ska de bo? Kommer de kunna bli en del av det civilsamhället?

Hur ska någon som inte ens vet hur man odlar ens en potatis göra för att inte dö av hunger, någon som inte vet hur man brukar jorden? De klarar bara en sak, att avfyrara ett vapen”

Eller som en man utrycker det:

Den väpnade konflikten kommer att ta slut, men den sociala konflikten är inte slut i och med detta. Förr i tiden dog folk av ålder, här dör du antingen av en kula eller en landmina.

En annan deltagare fyller i:

…det är omöjligt att veta hur det kommer sluta, det är inte som floden som har sin gång, när som helst kan strömmen ändra riktning och det blir vi civila, vi som varken är socialister eller kapitalister, vi som brukar jorden och lever av vad den ger som blir lidande, igen.

En kvinna räcker upp handen och frågar sakligt:

Och vad händer om de efter att de sköt någon kastade kroppen i floden, hur ska en kunna hitta den då? Vem ska ställas till svars?

Hon får inget svar, men en sak är säker det är svårt för dem som inte vet var deras nära och käras kvarlevor finns att få upprättelse. Alla samhällena i territoriet är märkta av kriget, alla har någon familjemedlem som blivit mördad, försvunnit eller blivit tvungen att lämna sitt hem.

Helgens möte avslutas med att en representant från varje samhälle får berätta om situationen där, både det positiva och det negativa. Det som alla har gemensamt är att det fattas resurser inom hälsovården och skolan. I en by har taket på skolan rasat in så allt material blivit förstört och när det regnar kan barnen inte ha lektion. Generellt verkar hälsofrågan dock vara det största problemet och något alla tar upp.

Finns det en sjuksköterska, så finns det ingen medicin och vice versa. Det känns grymt att behöva ta sitt malariasjuka barn i en liten båt för att åka långt och sedan när en kommer fram så finns inte ens den hjälp en behöver.

Men de lyfter också vikten av att ha dessa träffar där de får träffa varandra och utbyta erfarenhet.

”Det vi har lärt oss här kommer vi att ta med oss hem och lära andra.”

Text/Bild: Julia Qwist, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Quibdó, Colombia