(Debattartikel i OmVärlden den 23 oktober 2018)
Den 29 oktober väntas beslut om att återigen förlänga FN:s insats i det ockuperade Västsahara. Efter att slentrianmässigt förlängt mandatet år efter år vill nu FN:s säkerhetsråd snabbt få en lösning på konflikten. Sverige måste därför trycka på i säkerhetsrådet för att ta detta tillfälle i akt, och säkra folkrätten och västsahariernas rätt till självbestämmande.
Ockupationen av Västsahara, ett glest befolkat ökenland på Nordafrikas kust, är idag ett tydligt exempel på vad som kan kallas för en fryst konflikt. De återfinns i första hand i regioner av liten ekonomisk betydelse, avsides från stormakternas konfliktlinjer. Där de inte stör. Andra än de som bor där och drabbas det vill säga.
Västsahara är en sådan plats. Fredsprocessen mellan Marocko och den västsahariska motståndsrörelsen Polisario har stått still sedan det FN-förhandlade vapenstilleståndsavtalet 1991. Avtalet bekräftade att västsaharierna skulle få chansen att folkomrösta om territoriets framtid där de skulle kunna välja att anslutas till Marocko eller få självbestämmande.
Men kungahuset i Rabat lade planerna på en folkomröstning i frysen. Sedan dess har barn blivit vuxna och vuxna har blivit gamla, i flyktingläger i Algeriet och på ockuperat område.
Nu har äntligen ett möjligheternas fönster öppnat sig. Efter att i närmare tre decennier årligen förlängt mandatet för MINURSO, vars förpliktigande fullständiga namn är FN:s mission för arrangerandet av en folkomröstning i Västsahara, ville ett frustrerat säkerhetsråd på USA:s initiativ pröva något nytt. Istället för att förlänga mandatet ett år som vanligt valde man istället sex månader. Kanske inget som kom i kvällsnyheterna, men ändå något nytt. Det var en signal för att mana partnerna till förhandlingsbordet.
Bland våra respektive samarbetsorganisationer i Västsahara inger beslutet hopp samtidigt som det skapar oro. Någon form av lösning känns plötsligt närmare. Samtidigt: har omvärlden gett upp tanken om en folkomröstning? Att Frankrike, Marockos tidigare kolonialmakt och allierade, är permanent medlem av säkerhetsrådet gör inte situationen ljusare.
Marocko å sin sida har hållit dörren stängd. Marockanska bosättare har i strid med folkrätten flyttat in på ockuperat territorium vilket gjort det oklart vem som har rösträtt om en folkomröstning skulle komma till stånd.
En sak är klar: mer står nu på spel än på länge. Om de västsahariska representanterna körs över finns dessutom risk för nya stridigheter. Som framgår av FN:s Agenda 2030 och dess globala mål nummer 16 om fredliga och inkluderande samhällen är respekt för mänskliga rättigheter en grundsten för att bygga fred.
Vad borde då Sverige göra i detta läge?
Så frön till fred. Stöd de krafter i både Västsahara och Marocko som förespråkar ickevåldsmetoder och allas inblandades mänskliga och lika rättigheter. Kontakter över etniska gränser och utrymmen för dialog är i sig ingen garant för en hållbar fred, men skapar nya möjligheter.
Stå upp för folkrätten. Sverige bör fortsätta driva på i FN:s säkerhetsråd för att folkomröstningen blir av. Nu finns en ny chans i och med beslutet om MINURSO:s mandat.
Lotta Sjöström Becker,
generalsekreterare Kristna Fredsrörelsen
Anna Sundström,
generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center