Hittills i år har 121 sociala ledare dödats i Colombia. Samtidigt diskuterar Colombia att köpa stridsflyg från Saab. Upprustningen kan leda till att fredsprocessen undergrävs ytterligare. Därför måste Sveriges regering tydligt påtala att den colombianska regeringen ska prioritera fredlig och diplomatisk konfliktlösning framför militär upprustning, skriver företrädare för bland annat Diakonia och Svenska kyrkan.
(Debattartikel ursprungligen publicerad i Global Bar.)
När Sveriges riksdag samlas den 11 juni och debatterar den svenska exportkontrollen av krigsmateriel har 121 sociala ledare och 25 före detta gerillasoldater mördats i Colombia första halvåret 2020. 45 av dödsfallen har inträffat sedan karantän infördes den 24 mars.[1][2]Sammandrabbningar fortgår mellan väpnade grupper i landet och regeringen har minskat resurserna till institutioner som verkställer fredsavtalet och ökar istället sina militära utgifter. I det läget har Sverige fortsatt ett militärt samförståndsavtal med Latinamerikas tredje folkrikaste land. Det colombianska flygvapnet överväger en miljardaffär med den svenska vapenexportören SAAB. Vi måste tyvärr konstatera att våldet inte har belagts med reserestriktioner.
Som en följd av att Saab föll bort ur Schweiz stridsflygupphandling och att Colombias president Iván Duque satsar på landets militära försvar är Colombia ett av de länder som Saab intensifierat sina kontakter med som möjliga Jas Gripen-köpare.[3]Den ökade militära beredskapen som Colombia genomgår kräver stora ekonomiska resurser som annars hade kunnat användas till att implementera fredsavtalet. Upprustningen kan leda till att ytterligare försena och undergräva fredsprocessen samt möjligheten att nå en hållbar fred. Corona-pandemin har visat att tiden inte är på vår sida. Sverige bör verka för att den colombianska regeringen ska ställa om för fredstid och där har Sverige värdefull kunskap att bidra med. Sverige bör stärka sina kapacitetsbyggande insatser och fortsätta stötta med fredsfrämjande resurser och kunskap, inte med stridsflyg.
Colombias ambition, att investera i ett avancerat plan som Jas Gripen, signalerar hur landet med oroande beslutsamhet gett sig in i kapprustningen mot grannlandet Venezuela. De svenska affärsplanerna framstår i det ljuset som än mer problematiska. De strider dessutom mot målsättningen att inte sälja vapen till länder som befinner sig i väpnad konflikt eller där en förestående militär konflikt kan befaras. Ett sådant handlande anstår inte ett land som profilerar sig som en humanitär stormakt. Sverige bör istället fokusera på fredsförebyggande åtgärder och tydliggöra att det inte ligger i vårt säkerhetspolitiska intresse att öka tillgången till vapen i konfliktområden.
En sammantagen bild av utfallet av den rådande Corona-pandemin ger vid hand att politiska, ekonomiska, etniska och sociala klyftor urholkar samhällens förmåga att hindra sjukdomens framfart. De redan utsatta har – här som där – drabbats hårdast och fått betala med sin hälsa och sina liv. Trots nationell karantän och landsbygdens stora utsatthet för smittorisk, har Colombias regering fortsatt att tvångsfördriva människor för att ge utrymme åt företagsetableringar i minst 7 provinser. Våldsnivåerna i landet är alarmerande, likaså bristen på utredningar vilket resulterar i straffrihet. Den colombianska statens uppföljning av övergrepp har av naturliga skäl försvårats av Coronakrisen, men försvarare av mänskliga rättigheter upplever också att Corona-karantänen medfört ytterligare risker för deras säkerhet. Den har dessutom blivit ett svepskäl för staten att göra ännu mindre än tidigare.
FN:s tidigare rapportör för människorättsförsvarare Michael Forst släppte i mars en rapport som ökat spänningen mellan FN och Colombias regering. I rapporten kritiserar FN att Colombia tre år efter fredsavtalet med FARC fortsätter att ha flest mördade människorättsförsvarare i Latinamerika och att de lokala ledare som engagerat sig i uppfyllandet av fredsavtalet, särskilt omfördelning av jord, försvar av miljö och markfrågor, är speciellt utsatta.[4]Särskilt drabbade är också ledare för kvinnoorganisationer och urfolk.
Om det finns ett hopp att utvinna ur den rådande krisen är det att covid-19 synliggjort hur trängande behovet av framtida utveckling av fred, välfärd, jämställdhet och jämlikhet är i Colombia. Dessa mål arbetar vi dagligen för tillsammans med lokala människorättsförsvarare: modiga colombianer som konfronteras med minskat skydd och stora svårigheter att sätta sig i säkerhet för sina förföljare. De måste, som redan nämnts, skydda sig gentemot statliga intressen, nationella och internationella företag och andra intressenter. De får inte heller det erkännande de förtjänar. Att Colombia budgeterat om delar av sin försvarsbudget 2020 till förmån för Corona-bekämpning är positivt.[5]Men det visar också att landets tillgångar behövs på annat håll än i de svenska vapenexportörernas fickor.
Genom sitt stöd till FNs vägledande principer kring företag och mänskliga rättigheter har Sveriges regering åtagit sig att säkerställa att svenska företag i sina handels- och leverantörsled inte bidrar till brott mot mänskliga rättigheter. SAAB har uttalat att företaget inte gör egna bedömningar kring effekten av sin handel i fråga om mänskliga rättigheter.[6]Att den svenska staten engagerar sig för Saab:s export av vapen till Colombia är inte förenligt med den svenska regeringens åtagande.
Våldet tystar det demokratiska samtalet. Sverige har all möjlighet och skyldighet att öka stödet till dem som står upp för alla människors lika värde och frihet. Därför uppmanar vi den svenska regeringen att:
– Ge verkan åt FN:s vägledande principer kring företag och mänskliga rättigheter och sluta ge sitt stöd till Saabs intensifierade lobbyarbete för att sälja Jas Gripen och annan krigsmateriel till Colombia.
-– Tydligt påtala att den colombianska regeringen ska prioritera fredlig och diplomatisk konfliktlösning framför militär upprustning.
– Fortsätta stödja civilsamhällets arbete och öka förutsättningar för en inkluderande, jämställd och hållbar fred i landet.
Vi upplever att vårt humanitära arbete backas upp av den svenska regeringen och ställer oss därför frågan varför Sverige inte tar tillfället i akt att slå in på en rationell och mänsklig väg: nämligen fredens. I klarspråk: vi måste, som land, sluta tala med kluvna tungor.
Erik Lysén, Chef, Act Svenska Kyrkan
Johan Romare, Tillförordnad Generalsekreterare, Diakonia
Ulrika Strand, Generalsekreterare, Fonden för mänskliga rättigheter
Anna Stenvinkel, Generalsekreterare, Forum Syd.
Lotta Sjöström Becker, Generalsekreterare, Kristna Fredsrörelsen
Tina Mykkänen, Ordförande, Multicultural
Nasma Salim, Generalsekreterare, Peaceworks
Ann Stödberg, Ordförande, Operation 1325
Stephen O’Donnell, Grants Manager, War Child Sweden