Sveriges riksdag bör granska Sveriges samarbete med Colombia, syna prioriteringar och fördöma det pågående våldet, framför allt mot landets unga. Det skriver företrädare för nio svenska organisationer.
Debattartikel publicerad i Omvärlden.
Den femte maj i år sköts studenten och aktivisten Lucas Villa till döds i Pereira, Colombia. En ung människa med livet framför sig fick sätta livet till, därför att han stod upp för sina demokratiska rättigheter i folkliga protester.
Dagen innan Lucas Villa blev skjuten skrev han till sina vänner:
“Vi kan alla dö, men hur skulle vi kunna överge vårt folk?”.
Redan flera årtionden innan fredsfördraget undertecknades 2016 ledde de unga i Colombia protester mot de bristande framtidsutsikter som de väntade sig. Bakomliggande orsaker då, som nu, är de hinder som försvårar för Colombias 13 miljoner unga att delta i fredsprocessen, utöva sin yttrandefrihet och delta i demokratiska processer.
Till detta kan tilläggas frustrationen hos de unga i Colombia, som känner sig svikna av ett djupt ojämlikt utbildningssystem. Antalet studieplatser till allmänna universitetsutbildningar är oerhört begränsat och lämnar dem som inte har råd med privata universitet utan möjligheter till högre utbildning. Vidare konfronterar de unga i Colombia den reella avsaknaden av rätten till frihet från våld och rädsla, omständigheter som de delar med många colombianer, och som de inte kan förhindra och därför försöker förändra.
Den 28 april inleddes de nu pågående protesterna i Colombia, som svar på reformer som skulle förvärra situationen för de allt fler colombianer som lever i fattigdom. Protesterna har bemötts av ett brutalt polisvåld som också drabbat barn och ungdomar så unga som 14 och 15 år.
Hittills har 43 personer dödats för att de vågat ge röst åt den hjälplöshet som befolkningen i Colombia känner.
Ungas möjlighet till inflytande utgör en viktig pusselbit i arbetet för implementering av fredsavtalet. Unga sociala ledares engagemang är en viktig drivkraft för att åstadkomma förändring. En ung aktivist tillhörande organisationen Cocomacia, i Colombias våldsdrabbade nordöstra region, uttrycker det såhär:
“Vi unga har spelat huvudrollen i protesterna, men vi inkluderas inte i dialogen med beslutsfattarna. Det är inte rättvist. Om vi tittar på listan över de nästan 50 döda hittills har huvuddelen varit unga. Om man inte vänder på steken och inkluderar oss i förhandlingarna kommer ingen lösning att nås.
Ska det bli resultat är det också viktigt att man förhandlar lokalt i olika regioner. Det sociala missnöjet mellan stad och landsbygd är detsamma, men regionernas behov är olika. Ungdomarna i Cali vill inte att ungdomarna i Bogotá ska tala för dem. Man måste prata med hela landet.
Vi ser idag hur den väpnade konflikten återupptas i alla landsbygdsområden. Folk i städerna är desperata på grund av blockaderna, våldet, dödsfallen. Men detta är vad vi på landsbygden har upplevt under mer än 50 års konflikt.”
Majoriteten av Colombias unga har begränsade framtidsutsikter. För den som inte kan fullfölja sin universitetsutbildning finns det sällan ett arbete.
För de unga som studerar konst återstår det att engagera sig i okvalificerade arbeten. Unga upplever hur de blir konstant förlöjligade i sina försök att engagera sig demokratiskt eller i fredsprocessen.
Sverige har upprätthållit starka relationer med Colombia i årtionden. Den 6 maj antog den svenska regeringen en ny strategi för internationellt utvecklingssamarbete med Colombia.
Den senaste tidens händelser bereder möjlighet att reflektera över hur relationen mellan de två länderna ska se ut under de kommande decennierna. Det är en möjlighet att överväga vårt budskap till de colombianska beslutsfattarna.
Colombias polis sorterar idag under försvarsdepartementet. Kravallpolisen ESMAD:s övervåld och övergrepp på civilbefolkningen har tidigare uppmärksammats och under de pågående protesterna har civila poliser bland annat infiltrerat demonstrationer och brukat skjutvapen.
Sverige har sedan 2013 stöttat polisen i Colombia med målet att utbilda i hantering av våld i hemmet samt mänskliga rättigheter. Stödet tycks på senare tid dock vara på väg att få tyngdpunkt mot ett polisiärt samarbete med målsättningen att förhindra kokainsmuggling till Europa.
En omprioritering av samarbetet vore olycklig, inte minst med hänsyn till rapporterna om höga nivåer av sexuellt våld och trakasserier, särskilt mot unga kvinnliga aktivister, under de pågående protesterna.
Vi uppmanar svenska parlamentariker
Peter Brune, generalsekreterare, War Child
Lovisa Elfving, ordförande, Multicutural
Mariann Eriksson, generalsekreterare Plan International Sverige
Nasma Salim, generalsekreterare, PeaceWorks
Lotta Sjöström Becker, generalsekreterare, Kristna Fredsrörelsen
Anna Stenvinkel, generalsekreterare, ForumCiv
Ulrika Strand, generalsekreterare, Fonden för mänskliga rättigheter
Anna Tibblin, generalsekreterare We Effect
Anders Hagström, ordförande Ankarstiftelsen