”Vad skulle vi göra om vi var ukrainare idag?” – Kristna Fredsrörelsen

”Vad skulle vi göra om vi var ukrainare idag?”

Datum: juli 13, 2022 | Kategori: Artiklar Fredsnytt, Opinion

Den frågan ställde sig fyra forskare inom fred, konflikt och ickevåldsmotstånd i slutet av mars, bara några veckor efter att de ryska styrkorna hade inlett sin brutala invasion i Ukraina.

Tre månader har gått av kriget som följde, med tiotusentals civila och militära dödsoffer och 13 miljoner människor på flykt från sina hem. Ett krig som har skakat om såväl den europeiska säkerhetsordningen som den svenska hållningen om militär alliansfrihet.

”Vi hoppas att vi skulle vara modiga, osjälviska och kämpa för ett fritt Ukraina utifrån den kunskap vi besitter”

”Vi hoppas att vi skulle vara modiga, osjälviska och kämpa för ett fritt Ukraina utifrån den kunskap vi besitter”. Så inleder forskarna Majken Jul Sørensen, Stellan Vinthagen, Craig Brown och Jørgen Johansen sitt svar på frågan i artikeln ”Ukrainians could defeat a Russian occupation by scaling up unarmed resistance”.

Majken Jul Sørensen, docent i sociologi verksam vid norska Högskolan i Østfold och Karlstads Universitet samt författare till artikeln ”Ukrainians could defeat a Russian occupation by scaling up unarmed resistance”. Foto: Irene Felde Olaussen.

Motstånd, menar de, kräver alltid självuppoffring men behöver inte innebära att beväpna sig. Tvärtom finns det effektiva sätt att motarbeta invasion och ockupation som skulle leda till färre dödsfall och förstörelse. ”När det kommer till våld, har Putin alla kort i sin hand så vår bästa chans är att spela ett helt annat spel”, skriver de.

Hur, då, om inte genom att slå tillbaka med vapen, som är den dominerande logiken i både politik och offentlig debatt? Och vad kan vi i Sverige lära oss av situationen?

Sørensen, Vinthagen, Brown och Johansen pekar på den utbredda internationella solidariteten med Ukraina. Ett stöd som vi kan anta förlängs genom ickevåldsligt motstånd i framtiden. Med det i åtanke lyfter de fyra nyckelsätt för att organisera och sprida civilt ickevåldsmotstånd i Ukraina.

Författarna menar att det största hoppet för ett fritt Ukraina är att det ryska folket störtar Putin i en ickevåldsrevolution. Därför skulle de ”etablera kontakt” med ryska civilsamhällsgrupper och aktörer som stödjer Ukraina”, då dessa dagligen tar stora risker för att motsätta sig kriget.
”Vi skulle sprida kunskap om principerna bakom ickevåldsligt motstånd”. Författarna ser ickevåld som den moraliskt rätta vägen men också den mest effektiva. Bruk av våld skadar legitimiteten i motstånd och gör en lätt till måltavla. Enligt denna logik, skriver de, kommer moralen hos de ryska trupperna att sjunka om de tvingas döda fredliga ukrainare. Samtidigt stärks den ryska oppositionen.

Kristna Fredsrörelsen arbetar med ickevåldsmetoden internationell medföljning i konfliktområden i Colombia, Guatemala och Mexiko. Foto: SweFOR Colombia.

Genom spridda aktioner som bojkotter, koordinerad arbetsvägran, byggandet av parallella system och strejker kan man vägra samarbete med alla aspekter av ockupationsmakten. Det fjärde området de skulle fokusera på handlar om att ”etablera kontakt med internationella organisationer” som kan bistå med observatörer. Erfarenhet från internationell medföljning i konfliktområden kan anpassas till den ukrainska verkligheten. Om ryska civila får en direktinblick i situationen i Ukraina får också Putin det svårare.

Nu, tre månader efter invasionen, menar Majken Jul Sørensen att möjligheterna för ickevåldsligt motstånd i teorin borde vara större.

– Vi var många som trodde att Ryssland snabbt skulle lyckas ockupera större områden vid invasionens start. Så blev det inte, vilket i teorin innebär att man har haft mer tid på sig för att förbereda och organisera sig i stora delar av Ukraina, säger Majken.

Men, fortsätter hon, det är tyvärr svårt att se några prov på att detta faktiskt har skett eller varit framgångsrikt då knappt några nyheter som når oss handlar om ickevåldsmotstånd och den militaristiska diskursen är totalt dominerande.

– Ett av krigets första offer är ofta en nyanserad debatt. I svensk media får bara militär logik plats och diskursen om säkerhet har ändrats kraftigt på väldigt kort tid. Vi kan anta att den logiken är ännu starkare i Ukraina just nu och att de som pratar om icke-militära lösningar är kraftigt marginaliserade.

”Vad innebär ”militära framgångar”? Död, ödeläggelse och enorma förluster..”

De stora militära motgångar som de ryska styrkorna har mött sedan invasionens början har i media ofta tjänat som bevis på att det är med fler vapen den här konflikten kommer att få sin lösning. Länder har skickat krigsmateriel för otaliga miljarder och även i Sverige blev trycket på regeringen så starkt att man valde att frångå principer om att inte exportera vapen till länder inblandade i väpnad konflikt.

Majken menar att vapenleveranserna bara bidrar till att eskalera och förlänga kriget och att vi bör fråga oss vad det är vi tänker att vi försvarar och vad vi vill lämna bakom oss.

– Vad innebär ”militära framgångar”? Död, ödeläggelse och enorma förluster som kommer att påverka i generationer och leda till mer fientlighet och militarism. Man kanske lyckas försvara ett territorium men resultatet blir ökade spänningar och större förluster på kort och lång sikt. Priset är helt enkelt för högt.

Så, för att knyta an till frågan Majken och forskarkollegorna ställde sig, vad bör vi som invånare i Sverige göra för att skapa ett effektivt civilt ickevåldsmotstånd?

”Ickevåldsliga alternativen måste fram”

Majken menar på att vi har ett gigantiskt folkbildningsprojekt framför oss. Hon understryker att ett sådant initiativ aldrig kommer att komma från staten utan måste komma underifrån, från civilsamhället. En nyckel är organisering och förberedelser och det finns exempel att lära från. Hon nämner som exempel den norska lärarstrejken mot nazisterna för 80 år sedan. I stort sett samtliga lärare i Norge organiserade sig och vägrade samarbeta för att ”nazifiera” utbildningen och lyckades stå emot. Parallellt med smärtsamma erfarenheter av ockupation världen över finns också erfarenheter av motstånd utan våld.

– Vi ska inte överdriva vad som går att åstadkomma men det går att lära sig från historien. Om alla sektorer i samhället har en plan för hur man ska vägra samarbete med en ockupationsmakt
kommer det att få effekt.

Krigsrisken för Sverige verkar närmare än på länge och därför menar Majken att de ickevåldsliga alternativen måste fram och diskuteras nu. En utgångspunkt måste vara att inte vidare eskalera konflikten. Rum för samtal måste skapas.

– I stort sett alla krig avslutas med någon typ av förhandling och när man förhandlar måste man lyssna på vad den andra sidan oroar sig för och behöver.

Julius Copcutt

Artikeln är ursprungligen publicerad i Kristna Fredsrörelsens medlemstidning Fredsnytt. Läs hela numret här.