Kamp för rättvisa bortom döden

Hon heter Blanca, och som fredsobservatörer har vi mött henne varje vecka när vi besökt Movices kontor i Bogotá. Hennes engagemang mot straffrihet och för rättvisa är stark. Den här gången har vi följt henne ”hem” till norra Colombia. Landskapet är platt, Wayúu-folkets mark liknar en översvämmad öken. Det finns inget här förutom ett hotellkomplex – som är orsaken till att de fördrivs.

Blanca återger sin historia för Kristna Fredsrörelsens observatörer. Dotterns kvarlevor ligger i en vit trälåda som under ceremonin vilar i en hängmatta. Foto: Karolina Boyoli, SweFOR Colombia 2023.

Detta är tänkt att en gång för alla bli hennes dotters kvarlevors sista viloplats. Det är så rörande att bevittna.

Blanca gråter medan hon sjunger “Ay, ay, mi hija dios mío, ay Suca”, ”Åh, åh, min dotter herregud, åh Suca”. Tårarna är en del av den rit som utspelar sig. Tillsammans med andra familjemedlemmar gråter hon under begravningsritualen för att dotterns själ ska släppas fri.

Hennes dotter hette Irina, men alla kallade henne Suca. Idag, när Blanca är över 70 år gammal, begraver hon hennes dotter för tredje och förhoppningsvis sista gången. Det ingår i Wayúuernas andliga tradition att begravas flera gånger. Först begravs kroppen och efter tio år begravs själen och sedan håller man ceremonier vart tionde år. Men Blanca har förhindrats från att ta farväl av sitt barn på rätt sätt, i enlighet med hennes sedvänjor.

Irina del Carmen Villero Díaz, som tillhörde Wayúu-folket, blev mördad av paramilitär 2001 när hon bara var femton år gammal. Kroppen hittades tack vare moderns envisa sökande. Irina hade blivit våldtagen, torterad och lämnad död i en brunn. Hon begravdes första gången på en kyrkogård i Riohacha, delstatshuvudstad för La Guajira, i norra Colombia. Där, vid den karibiska kusten, ligger en av världens största kolgruvor, vilket gör regionen attraktiv for multinationella företag. Det är ett svårt arbete att undersöka och dokumentera fördrivningarna, men en studie från Universidad de San Buenaventura i Bogotá, Colombia (2018) bekräftar att etableringar i området säkrades genom samarbete med paramilitära styrkor som trakasserar, fördriver och mördar urbefolkningen.

Deras öden är höljda i dunkel, också det en konsekvens av den väpnade konflikten

Irinas fall är ett av de många exempel på straffrihet som Kristna Fredsrörelsen bevittnat i Colombia, där paramilitären går fria från straff för den terror de utsätter lokalbefolkningen för. 1600 medlemmar av ursprungsbefolkningsgruppen Wayúu har dödats av colombiansk paramilitär under den väpnade konflikten. Man uppskattar att ungefär 200 000 människor har ”försvunnit”. Deras öden är höljda i dunkel, också det en konsekvens av den väpnade konflikten.

På kyrkogårdarna runt Bogotá beräknas det ligga tusentals personer som aldrig blivit identifierade, och som kanske heller aldrig kommer att bli det. Många anhöriga som försöker ta reda på sanningen och få rättvisa för sina försvunna och mördade familjemedlemmar utsätts för hot och riskerar att själva gå samma öde till mötes. Blancas enträgna krav på rättvisa efter mordet gjorde henne till måltavla för hot i sådan grad att hon tvingades fly till Bogotá. Hoten har också bidragit till att hon under nio års tid tvingats flytta dotterns kvarlevor flera gånger.

Jag och min kollega är på plats under begravningen för att observera och bidra med en skyddande närvaro. Målet är att säkra att jordfästningen får genomföras ifred från väpnade aktörer

I år kom det så påtryckningar från ytterligare ett håll företag, ett hotell, som planerar att bygga på marken och kräver att samtliga kvarlevor i den lilla närbelägna Wayúuska kyrkogården ska flyttas. Så Irinas kropp flyttas igen, denna gång en bit längre bort från hotellbygget och närmare samhället, till mark som köpts av familjerna. Där har de anlagt en ny kyrkogård med tio/femton gravar med järnstängsel runtom och ett tak.

Jag och min kollega är på plats under begravningen för att observera och bidra med en skyddande närvaro. Målet är att säkra att jordfästningen får genomföras ifred från väpnade aktörer och andra, som helst skulle se att den inte genomfördes överhuvudtaget. Irinas rester förvaras i en vit trälåda, som under ceremonin är upphängd i en vit hängmatta. Folk turas om att gå fram. En get har offrats tidigare, vid några kaktusar som växer en bit bort, och nu lagas getstuvning. Solen gassar och det är stekande varmt.

/ Karolina Boyoli, tidigare Fredsobservatör i Colombia

Artikeln är ursprungligen publicerad i Kristna Fredsrörelsens medlemstidning Fredsnytt.

Ladda ner hela numret här. Som medlem får du tidningen i pappersform i brevlådan.