Vi behöver göra fredsexperiment!

Joshua Armfield lever i en fredskommunitet i Luleå där prövandet står i centrum. Han försöker att inte lägga så mycket fokus på resultat. Han menar att undersökandet är viktigare.

-Mycket av det jag gör som fredsaktivist, Jesu lärjunge eller som medmänniska är helt enkelt profetiska handlingar. Varje sak vi gör för freden skapar skillnad. Mål och medel måste vara samma, om vårt arbete ska vara hållbart. Det kan vara svårt att inse det, att fred kräver tålamod. Jag utgår från min tro, lägger mycket i Guds händer och inser att många saker kan jag som människa inte förändra själv. Men jag kan vara ett verktyg och göra små saker som påverkar den större bilden.

Joshuas resa har varit lång, och han har färdats i världen och i tron i flera skepnader. Som soldat till kriget i Irak, som ung sökare i den amerikanska Mellanvästern och som kommunitetspionjär i svenska Norrbotten.

”Jag räknade inte med att blir inkallad, men det blev jag, till Irak.”

-Det som driver mig att kämpa för fred så mycket jag kan och orkar med verktyg som ickevåld är min bakgrund som soldat i USA:s militär. Jag växte upp i ett ganska patriotiskt och konservativt sammanhang och även min församling uppmuntrande mitt val. Själv gick jag med som ett sätt att finansiera mina studier. Jag räknade inte med att blir inkallad, men det blev jag, till Irak.

Josh och Jake

Han åkte till Oklahoma och förberedde sig inför insatsen och det gjorde även en annan ung och troende person, med en helt annan syn på vad det innebar.

-I mitt kompani fanns Jake, som också gick på gudstjänsterna. Han menade att han kommit fram till att han inte kunde acceptera att bära vapen, vilket han också vägrade under övningarna. Hans tro på Jesus, som kallade sina följare att älska sina fiender, gjorde att Jake var beredd att riskera fängelse hellre än att delta i krig och utöva våld på någon annan. För mig, som också tog min tro på allvar, var det utmanande. Jag lärde känna honom. Han bjöd mig att slå följe med honom och menade att vi kunde sitta i fängelse tillsammans! Men då var jag inte alls redo.

Då, några år efter 11 september-attackerna svepte en nationalistisk våg över USA. Många unga valde att ansluta sig till militären. Joshua, eller Josh som han kallas, var inte så driven av det, men det låg ändå närmare till hands att tänka att han skulle åka och delta i det han då tänkte var en bra sak: hitta massförstörelsevapen och kväsa terroristerna.

-Jag åkte 2005. När jag kom till Irak och mötte lokalbefolkningen fick jag markkontakt och förstod vad som skedde. Då kom samtalen som jag haft med Jake tillbaka till mig och det hade jag med mig under hela året. Tack och lov kom jag hem utan skador och utan att själv ha behövt använda vapen mot någon annan – men fullt medveten om att vi, jag, var del av en ockupation och av förtrycket.

Catholic Worker-rörelsen

För 90 år sedan, 1 maj 1933, grundades den amerikanska tidningen The Catholic Worker av journalisten Dorothy Day och teologen Peter Maurin. Tidningens politiska linje var och är anarkistisk och den drev från starten frågor som pacifism, social rättvisa och konkret aktion. Tidningen mynnade ut i en rörelse som tar sig många uttryck, av vilka de mest kännetecknande kanske är bildandet av kommuniteter och gästfrihetshus (det allra första i rörelsen bildades av tidningens redaktion). Catholic Worker-rörelsen är aktivistisk, lokal, praktisk och – föga förvånande – kommunikativ. Tidningen, pamfletterna och affischerna känns igen på sitt expressiva uttryck. Rörelsen har återskapat sig själv i omgångar. Just nu sker en föryngring bland anhängarna, bland annat som en följd av den ökade medvetenheten om de stora klimatutmaningarna. När han återvänt från Irak kom Josh i kontakt med Cherith Brook Catholic Worker House i Kansas City genom en vän.

-Jag gick dit och besökte det område där de är verksamma, ett fattigt område med många hemlösa och utsatta personer. Där genomför de det de kallar barmhärtighetshandlingar – det vill säga praktiska handlingar för de som lever i utsatthet. Jag blev volontär.

Catholic Worker-rörelsen är en del av fredsrörelsen och kända för sitt arbete med ickevåld för fred. De genomför aktioner tillsammans med andra fredsorganisationer – och jag fann glädje i att delta tillsammans med erfarna fredsaktivister, samt möjlighet att vidga min förståelse för de som vi kallar för fiender. Det blev en transformerande tid för mig .

Till Norrbotten

Josh bodde i kommuniteten i fyra år. Där träffade han också sin fru, som kommer från Jokkmokk – och så kommer det sig att han sedan tio år tillbaka bor i Luleå.

-Vi vill vara en del av fredsrörelsen var vi än befinner oss. Det har varit väldigt annorlunda att hitta sammanhang här. Men tre månader efter att vi flyttade hit stötte vi på en lokal aktivistgrupp som heter ”Nato ut ur Norrbotten”. De var ute och delade ut flygblad. Jag hade protesterat mot Nato i USA, men hade inte kunnat föreställa mig att Nato var närvarande också i Sverige. Så började vårt fredsengagemang här i Luleå. De senaste tio/fem åren har utvecklingen gått alltmer mot militarisering och upprustning. Och vi har kunnat se hur Norrbotten har utnyttjats i de syftena.

I somras anordnade de Artic Peace Challenge – en motaktion mot Arctic Challenge Exercise 2023 som ägde rum i Norrbotten. Reaktioner kom. Rubriker som ”Potatisodling i stället för vapen” fick nog många norrbottningar att haja till.

”Ett fredligt liv handlar om hur små saker i vardagen kan skapa förändring.”

-Norrbottenskurirens ledarskribent kallade oss för galningar och menade att vi är ute och cyklar. Men vi fick en sida i tidningen där vi kunde lägga fram våra ståndpunkter! Det har förhoppningsvis fått fler att fundera över de militära övningarna. Ett fredligt liv handlar om hur små saker i vardagen kan skapa förändring. Potatisodling, till exempel, har mycket fredsperspektiv i sig. Där förenas vi med naturen och blir medvetna om vår plats i skapelsen – när då dessa stridsflygplan samtidigt flyger över våra huvuden så väcker det hos mig insikten om att människans tro på, deras förtröstan till att dessa maskiner ska skydda oss, bevara oss och ge oss trygghet – att den rymmer så mycket rädsla för den andre. Vi behöver kunna se att vi alla sitter i samma båt och är sammankopplade.

Idag, tio år efter att Josh och hans familj kom till Sverige finns det en fredskommunitet i Norrbotten – Senapskornet. Och Kristna Fredsrörelsens nordligaste lokalgrupp.

-Vår kommunitet är ett experiment i efterföljelse, i att vara en Jesu lärjunge, i att vara en fredsgemenskap. Jag lever med andra människor som inte är min familj och vi utmanar vår gästfrihet genom att bjuda in flyktingar och hemlösa som inte har någon plats. Hur är det? Hur påverkar det världen? Om vi experimenterar med att dela resurser – hur är det? Såklart misslyckas vi alltid att bli det vi vill vara. På samma sätt som när vi tränar civilkurage.

-För att kunna skapa fred behöver vi konkreta platser där vi kan öva oss i det i vardagen. Vi säger ju inte bara Nej till krig. Nej till vapen – vad säger vi Ja till? Jag tänker att det är i vardagen som vi visar vad vi vill och tror på. Vår tid präglas av att vi vill uppnå en viss standard och leva bekvämt, göra karriär, bo i ett fint hus, åka på semester. Men vi vill  leva hållbart och enkelt och det öppnar också upp möjligheter att bjuda in andra. Catholic Worker-rörelsen har sin grund i anarkismen. Du måste inte ha ett ämbete eller annan tilldelad makt för att förändra – det är våra enskilda handlingar som får verkliga politiska konsekvenser. Catholic Worker-rörelsens kommuniteter, som de bildat på många platser – mest i USA, men även i Europa och andra delar av världen, är olika beroende på kontext. Här i Luleå samlas vi i motståndet mot Nato-övningarna. I USA protesterade vi mot kärnvapen, för det pågick övningar i närheten. Det bildar ringar på vattnet när en börjar experimentera.

En ny självbild

Josh synsätt idag vittnar om ett radikalt annorlunda förhållningssätt till världen och kampen för att göra gott än det han hade med sig när han åkte som ung soldat till krigets Irak.

-Det har skett en stor förändring i min självbild och också i relation till min familj. Nu förstår vi varandra och de respekterar mina övertygelser. Men det har varit en svår resa. Du förstår, min pappa var också militär. Vissa ämnen låter vi vara. Mitt sätt att förstå politik är följande: all förändring sker genom folk- och gräsrotsrörelser. Det hör samman med fredsarbetet, vad vi längtar efter här på jorden är fler platser att mötas och öva fred på, i stället för övningar i att slåss mot människor som bor där borta, och som förmodas hota oss.

”vad vi längtar efter här på jorden är fler platser att mötas och öva fred på”

Några medlemmar i kommuniteten genomgår nu workshopen Träning av tränare, Training of Trainers. Syftet är att så småningom rikta sig till gymnasieelever, innan de får sina mönstringsbrev, och visa på alternativ till militären genom att träna dem i civilkurage.

-Jag minns pressen att veta vad en skulle göra efter gymnasiet. Pressen från min familj, som tyckte att militären var en bra möjlighet att lära sig mycket och växa som människa. Fler och fler unga i Sverige blir inkallade utan att de själva har motivation att tjänstgöra. De kanske inte ens vet vad de tycker, rent etiskt. Att initiera samtal och väcka frågor kring detta, hos unga, det tänker jag mycket på nu. Det brinner jag för.

/Nathaly Salas

---

Är du journalist och vill komma i kontakt med någon av Kristna Fredsrörelsens samarbetsorganisationer eller människorättsförsvarare i de områden där vi verkar? Kontakta oss gärna kommunikation@krf.se

Artikeln är ursprungligen publicerad i Kristna Fredsrörelsens medlemstidning Fredsnytt.

Ladda ner hela numret här. Som medlem får du tidningen i pappersform i brevlådan.