Sverige bör verka för förlängd FN-insats i Västsahara

Datum: april 23, 2018 | Kategori: Debatt

(Debattartikel i Mänsklig Säkerhet den 23 april 2018)

Vapenstilleståndet i Västsahara mellan motståndsrörelsen Polisario och ockupationsmakten Marocko har varat i 27 år. Men hur länge till? För att förebygga att parterna väljer att ta till väpnat våld igen är det dags att omvärlden stöttar nya krafter och prövar nya metoder

Men först en rekapitulation av denna glömde konflikt: Redan 1966 deklarerade FN:s generalförsamling att Västsaharierna har rätt att folkomrösta om sin framtid. När kolonialmakten Spanien lämnade området 1975 gick istället Marocko in, och under en period även Mauretanien. Samma år konstaterade Internationella domstolen (ICJ), att Västsaharas folk har rätt till självbestämmande och att Marockos anspråk är olagliga. Marocko fortsätter dock ockupationen och anser Västsahara annekterat.

1991 förhandlade FN fram ett avtal mellan Marocko och den västsahariska motståndsrörelsen Polisario. I avtalet ingår FN-insatsen MINURSO som har uppgift att dels övervaka vapenvilan, dels underlätta en folkomröstning om områdets framtida status. Men Marockos kungahus har sedan dess blockerat processen med hjälp av sin forna kolonialmakt Frankrike, som har utnyttjat sin vetorätt i FN:s säkerhetsråd. Snart måste missionens mandat förnyas innan det löper ut den 30 april, ett beslut som Sverige i egenskap av medlem i Säkerhetsrådet borde kunna påverka.

Enligt Amnesty International utsätts västsaharier på ockuperat område för tortyr, godtyckliga arresteringar och försvinnanden. Demonstrationer som kräver rätt till självbestämmande slås ned. Under åren har Marocko – i strid med folkrätten – uppmuntrat sina invånare att bosätta sig på ockuperat område. En stor del av territoriets befolkning identifierar sig vid det här laget inte som västsaharier. Inför en folkomröstning skulle frågan om vem som får delta bli svårlöst.

Många unga västsaharier som hela sitt liv levt med det ouppfyllda löftet har funderat på att åter ta till vapen. Andra letar nya och fredliga vägar att bryta dödläget. Ett exempel är ungdoms- och fredsorganisationen NOVA som arbetar både i västsahariska flyktinglägren i Algeriet och i ockuperade Västsahara. Organisationen skapar jordmån för fred genom att visa på sätt att göra motstånd genom ickevåld och bland annat arrangera dialogmöten mellan det västsahariska ledarskapet och nya generationer.

Vid sidan av de folkrättsliga argumenten har omvärlden ett egenintresse av en hållbar fred. Det sista regionen behöver är en till våldsam konflikt som bidrar till radikalisering och flyktvågor. Gång på gång har väldssamfundet konstaterat att det är så mycket enklare och billigare att förebygga konflikter än att försöka lösa dem när våldsamheterna väl börjat. Till exempel är förebyggande av väpnad konflikt högprioriterat av FN:s generalsekreterare António Guterres, som tillträdde i januari 2017. Detta ligger dessutom i linje med mål 16 – om fredliga och inkluderande samhällen – i Agenda 2030. Nyligen publicerade FN och Världsbanken gemensamt rapporten Pathways for Peace (som Sverige till stor del finansierat) som understryker att fokus måste flyttas till förebyggande insatser.

Så vad kan göras för att ta steg mot en hållbar fred? Efter en analys tillsammans med NOVA, en av våra samarbetsorganisationer, tror vi att följande behövs göras.

  • Stöd civilsamhällesorganisationer, särskilt de som markerar sitt oberoende. Politiskt obundna Organisationer som NOVA håller hoppet vid liv. De skapar jordmånen för ett samhälle bortom flykt och ockupation.
  • Låt Marocko betala ett kännbart politiskt pris för att i strid med Internationella domstolens domslut fortsätta ockupationen. I februari röstade till exempel Sverige föredömligt på folkrättsliga grunder nej till ett utökat fiskeavtal mellan EU och Marocko. Ockupationsmakter får inte använda sig av de ockuperades naturresurser utan deras tillåtelse, varken till land eller till sjöss.
  • Håll fast vid att folkomröstningen ska genomföras. Ett mål som förvisso kan verka avlägset, men ändå helt nödvändigt.

Lotta Sjöström Becker är generalsekreterare för Kristna Fredsrörelsen. Hon har lång erfarenhet av att jobba med fred och mänskliga rättigheter i Afghanistan, Sri Lanka, Georgien och Israel/Palestina.

Stellan Vinthagen är professor i sociologi vid University of Massachusetts, Amherst och vid Göteborgs universitet, och forskar om sociala rörelser, makt, motstånd och samhällsförändring.