1919 – Den ekumeniska fredsrörelsen och myllan för grundandet av Svenska Världsfredsmissionen – Kristna Fredsrörelsen

1919 – Den ekumeniska fredsrörelsen och myllan för grundandet av Svenska Världsfreds
missionen

Datum: november 11, 2019 | Kategori: Uncategorized

Året 1919 utgjorde startskottet för Svenska Världsfredsmissionen som vi idag känner som Kristna Fredsrörelsen. Jonas Jonasson, biskop, forskare och författare, tar med oss tillbaka i historien och till de strömningar som gav upphov till den rörelse som 100 år senare är en aktiv röst i samhället för fred och rättvisa.

Svenska Världsfredsmissionen, som 1977 blev Kristna Fredsrörelsen, grundades den 15 juni 1919 i Norrbo, Ljusdal med prästen John Woxström (1883–1953) som initiativtagare. Woxström tillhörde Svenska Freds-och Skiljedomsföreningen och tog med sig några styrelsemedlemmar därifrån in i den nybildade Värdsfredsmissionen. Norrbo låg i Nathan Söderbloms barndomsbygd. Söderblom hade inte prästvigt Woxström, men de kände varandra. Ingenstans var Söderblom mer beundrad än i Hälsingland.

Jonas Jonasson håller föredrag vid Kristna Fredsrörelsens 100-års jubileum på Sigtunastiftelsen. Foto: Martin Smedjeback.

Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen var en framträdande aktör för freden, som sakligt och konsekvent arbetade för att fred skulle vinnas och värnas genom förhandlingar och skiljedom (arbitration) vilket i sin tur förutsatte en bindande internationell rättsordning. Det var en gammal organisation, som bildats 1883. En av grundarna, Klas Pontus Andersson, fick Nobels fredspris 1908. En av medlemmarna var Hjalmar Branting. 1915 samlade Svenska Freds en stor fredskongress i Varberg. Dess protokoll sändes till världens regeringar och parlament och blev i någon mån vägledande vid bildandet av Nationernas Förbund. Föreningens lokalavdelningar hade delvis olika inriktning. Svenska Världsfredsmissionen, med kristen profil och radikal pacifism på programmet, var inte den enda avknoppningen.  Den skedde vid en tid då det uppstått ett enastående folkligt engagemang för en rättvis och varaktig fred efter första världskrigets ofattbara katastrof.

När det börjat dra ihop sig till krig, hade Manfred Björkqvist startat en mycket uppmärksammad pansarbåtsinsamling för att stärka Sveriges försvar. Det var 1912. Under den stora borggårdskrisen i början av 1914 stod han otvetydigt på kungens och odalmännens sida. Ungkyrkorörelsen – ur vilken Sigtunastiftelsen växte fram – hade tydligt valt sida med försvarsvännerna och arbetat för upprustning av försvaret. Även Nathan Söderblom, som före kriget hade en påfallande fosterländsk inställning och ofta hyllade Gustaf II Adolf, gav sitt stöd åt pansarbåtsinsamlingen. Woxström ställde inte upp på sådant och propagerade för att radikalpacifism och värnpliktsvägran i både tal och sång.  En av hans sånger börjar:

Vår kristna plikt är lydnad

för Kristi kärleksbud

men ej för världens herrar

i mänskoslaktens skrud,

som larma om varandra:

”Se, krigsland rustar sig,

då måste ock vårt fridland

bereda sig för krig”.

(Melodi: Jag är en gäst och främling)

 

Nej, nej, vår plikt är frid,

som övervinner världen

och ger den Kristi frid.

(Melodi: Hem, hem, sköna hem)

1923 gav han ut en sångbok med 36 fredssånger av det här slaget. Han kunde lätt avfärdas som verklighetsfrämmande, men i byarna i norra Hälsingland bildades många fredsföreningar. 1923 samlade hans rörelse nästan 4000 medlemmar i hela landet.

Det var dock varken Svenska Freds eller Världsfredsmissionen som mobiliserade svenskarna för ett aktivt inspel i fredsförhandlingarna i Versailles utan ärkebiskop Nathan Söderblom. Han hade tillträtt som ärkebiskop i november 1914 och omedelbart tagit sig an fredsfrågan. Han var inte pacifist som John Woxström, men sympatiserade mer med arbetarrörelsen än högern, och höll personlig kontakt med Hjalmar Branting. Han röstade inte på socialdemokraterna, och inte heller något annat parti. Han var angelägen om att vara allas ärkebiskop och gjorde därför anspråk på att vara både partipolitiskt och utrikespolitiskt neutral. Han var både fosterländsk och internationell, höll sig väl med Björkquist och uppmuntrade säkert också Woxströms hängivna fredsarbete – allt som bidrog till fred var av godo – men fann dennes idealism orealistisk. Sverige behövde ett starkt försvar för att värna landets frihet och oberoende. Freden måste bygga på en bindande internationell rättsordning. Söderblom arbetade för att kyrkorna skulle lägga sin kraft på att åstadkomma en sådan.

Nathan Söderblom hade en för sin tid mycket ovanlig internationell erfarenhet, talade obehindrat franska, tyska och engelska, och hade ett kontaktnät bland kyrkoledare och akademiker som överträffade de flesta andras. Han tog avstånd från den rådande kulturnationalismen, som lett till krigsutbrottet.  Medborgarskap skulle grundas på förpliktelsen till ett lands konstitution, inte på etnicitet, språk eller religion. En tid i USA och sju år i Frankrike hade gjort honom till en deciderad förespråkare för medborgarnationalism.

När första världskriget bröt ut, några veckor innan han vigdes till ärkebiskop, aktiverade han omedelbart alla sina resurser och tog ledningen för kyrkornas fredsarbete. Hans egen fosterländskhet tonades ner och han utnyttjade sin ställning i kyrkan och samhället maximalt.  Med sin personliga lyskraft skapade han en rörelse för Life and Work, som fick långt större räckvidd än någon förening. Från dag ett som ärkebiskop arbetade han för kyrkornas enhet och världens fred. Den moderna ekumeniska rörelsen, som 1948 samlades i Kyrkornas Världsråd, började med hans fredsarbete under och efter första världskriget.

I sitt herdabrev (1914) infogade Söderblom 25 förtvivlade sidor om krigets vedervärdiga verklighet. Kristendomen hade visat sig oförmögen att stävja detta vanvett; på kontinenten dundrade predikanterna mot varandra i kapp med kanonerna och bedyrade den egna nationens oskuld. Chauvinismen klädde sig i kristen dräkt och alla trodde sig strida för Guds sak. Samtidigt med herdabrevet formulerade han en fredsappell, som han hoppades att Europas kyrkor skulle ställa sig bakom. Till skillnad från (den franskvänlige) Hjalmar Branting ville (den mer tyskvänlige) Söderblom få en snabb avslutning på kriget. Han skickade ut sin appell till kyrkoledare i hela Europa, men ingen enda i de krigförande länderna ställde sig bakom den. Han fick däremot kyrkoledare i de neutrala länderna Sverige, Norge, Danmark, Nederländerna och Schweiz med sig.  Radikalpacifisterna väntade sig mer av honom än denna diplomatiskt avslipade vädjan, medan krigshetsarna avfärdade appellen som helt verklighetsfrämmande.

Han gav sig inte utan fick med sig Nordens biskopar, rundade kyrkomötet och utnyttjade Allmänna kyrkliga mötet som sin plattform, försökte få med sig de svenska frikyrkorna, men de avfärdade honom som ”liberalteolog”, förde en ständig dialog med Branting och arbetarrörelsen,  och lyckades med stor möda samla en liten fredskonferens i Uppsala 1917.  Inte heller nu ställde kyrkorna i de krigförande länderna upp. Söderblom sökte då andra vägar. Han ägnade sig åt omfattande korrespondens. Olaus Petri-stiftelsen, som tillkommit genom en stor donation, gav honom möjlighet att inbjuda föreläsare till Uppsala universitet och han bjöd in framstående personer från både Ryssland, Storbritannien, Frankrike, Holland, Schweiz, Ungern och de nordiska länderna. Som prokansler kunde Söderblom utnyttja universitetet som bas för att hålla kontakterna levande över gränserna.

Vapenstilleståndet i november 1918 utlöste en mängd aktiviteter för att påverka fredsvillkoren. Inom två dagar skickade Söderblom ut sitt första cirkulär till församlingarna i ärkestiftet om bön att ”kärlekens rättvisa” skulle leda fredsförhandlingarna.  I varenda predikan talade han om freden. I Blasieholmskyrkan samlade han 3500 personer som antog ett manifest om fred byggd på ”Jesu läras grundsatser om försonlighet, rättfärdighet och broderskap”. En månad senare fylldes Uppsala domkyrka av människor från olika samfund som anslöt sig till samma vädjan, och i hela landet ställde sig 300 000 kristna från alla läger bakom den.  Söderblom sammanfattade: ”Aldrig så länge världen har stått, har så många kristna hjärtans brinnande böner uppsänts för statsmän och deras förehavanden som under dessa veckor. Aldrig har rådslag följts av så många blickar, aldrig har det avgivits av så många människors uppriktiga längtan och förhoppningar om en bättre och mer betryggande gestaltning av mänsklighetens stora rike”. Manifestet var adresserat till den amerikanske presidenten Woodrow Wilson, som ledde fredsförhandlingarna. Han hyllades som Europas räddare. Desto större blev besvikelsen när fredsvillkoren blev kända i början av maj 1919. Det blev en ”våldsfred” som bara kunde leda till ett nytt krig.

Söderblom, som hållit sig hemma under hela kriget, gav sig på nytt ut i Europa för att vinna anslutning till sina planer på en gemensam aktion av alla de stora kyrkorna. Just den dag då kriget hade brutit ut 1914, hade några kyrkoledare och teologer samlade i Koblenz bildat World Alliance for Promoting International Friendship through the Churches. De hade uppmärksammat Söderblom och hans appell och när de samlades till sitt första möte efter kriget i Oud Wasenaar i Nederländerna  på hösten 1919 reste Söderblom dit. Han lyckades övertala dem att erbjuda sin bräckliga världsallians som organisatorisk bas för hans fortsatta fredsarbete.

Det var mitt i allt detta, då Tyskland fått hela skulden för kriget och starka känslor var i rörelse som Svenska Världsfredsmissionen bildades. Den tillkom alltså i en situation då det togs mängder med olika fredsinitiativ i Europa. Den var del av den radikalpacifistiska rörelse som stödde värnpliktsvägran i det krigströtta Europa, och som växte sig allt starkare för att kulminera omkring 1925. Då fanns det också en stark nedrustningsfalang inom Arbetarrörelsen. Världsfredsmissionen var, som sagt, en avknoppning av Svenska Freds och höll fast vid dess grundtanke att konflikter skulle lösas med arbitration, förhandlingar och vid behov skiljedom. Men Woxström och Världsfredsmissionen gick längre än Svenska freds. Utifrån sin tolkning av evangelierna och med Jesus som förebild, kunde den tänka sig våldsanvändning ens som självförsvar. Rörelsen stod långt ifråga den gamla lutherska läran om det världsliga och andliga regementet och statens rätt och skyldighet att föra ”rättfärdiga” krig.

En annan betydelsefull fredsorganisation, som bildats ett par år tidigare, var Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet, där bl.a. Elin Wägner och Emilia Fogelclou var aktiva. Bland välkända pacifister vid den här tiden fanns inte bara Mahatma Gandhi utan också Natanael Beskow.

Åter till Söderblom. Han gav inte upp sitt försök att samla kyrkorna till gemensam handling. 1919 samlade han det första nordiska biskopsmötet, och utvecklade så snart det blev möjligt nära relationer mellan de skandinaviska kyrkorna och kyrkorna i Finland,  Baltikum och Polen. I hans föreställningsvärld var Östersjön ett mare Lutheranum  och därifrån tänkte han sig en ekumenisk rörelse som spred sig i koncentriska cirklar över världen. Han inkluderade europeiska minoritetskyrkor i sitt program, men hade svårt att få med sig de svenska frikyrkorna. Hans nära samarbete med den anglikanska kyrkan var en förutsättning för hans framgång.

Tanken på Life and Work-rörelsen föddes och i Oud Wassenar 1919 övertalade han, som jag sagt, delegaterna att ställa sig bakom hans planer på att samla alla kyrkor till en stor ekumenisk fredskonferens. Hur olika de av historiska skäl än var, delade de i grunden samma tro. Ingenting borde därför hindra dem från att samarbete för mänsklighetens bästa. Målet var att ena framför allt de europeiska och amerikanska kyrkorna i socialetiska frågor och samarbetet för fred. Förberedelserna för Stockholmsmötet 1925 rullade igång. Vägen dit var knagglig. Han fick de ortodoxa kyrkorna med ombord, men inte den romersk katolska kyrkan.  Motsättningarna mellan olika protestantiska kyrkor var fortsatt starka, framför allt mellan Frankrike och Tyskland. Vad man kallade la Schuldfrage hindrade ännu allt kyrkligt samarbete. Men tack vare sitt personliga nätverk i USA, Norden, England, Tyskland och Frankrike kunde Söderblom försäkra sig om allas deltagande. Priset han fick betala var att själva fredsfrågan tonades ner. Stockholmsmötet 1925 – som var den största internationella kongressen efter första världskriget och helt finansierat från Sverige – kom att handla om allt, men mycket litet om själva fredsfrågan. Det enda som direkt uttalades i slutrapporten rymdes på ett par rader:

Vi uppfordrar kyrkosamfunden att med oss besinna krigets fasansfullhet och dess oförmåga att verkligen lösa folkens tvistefrågor; vi uppmanar dem till bön och arbete för fullbordan av löftet, att under fridsfurstens spira ’godhet och trofasthet skola mötas, rättfärdighet och frid kyssas’.

För Söderblom var mötet ändå en stor framgång.  Alla kom, samtalade med varandra, delade måltider och firade t.o.m. nattvard tillsammans. Stockholmsmötet  lade grunden till vad som 1948 blev Kyrkornas Världsråd.

I uppföljningen av Stockholmsmötet fick fredsfrågan luft under vingarna. Genom Locarnofördraget i oktober 1925 förpliktigade sig  Tyskland, Frankrike, Storbritannien och Italien att ömsesidigt garantera freden i Europa.  1928 undertecknades Kellogpakten, i vilken en lång rad länder förband sig att lösa inbördes konflikter genom skiljedom i stället för att använda våld mot varandra. I ett slag ändrades det politiska klimatet i Europa. Vid ett möte i Prag veckan därpå enades de närvarande kyrkoledarna om att nedrustning var en politisk nödvändighet.  I Eisenach året därpå beslöt de inte bara att fullt ut stödja Kellogpakten utan  att gå ett steg längre. Om ett land vägrade att lösa en konflikt genom skiljedom utan gick till angrepp, skulle kristna i det landet vägra bära vapen. Deltagarna i Eisenach ifrågasatte alltså den ovillkorliga försvarplikten. I England och Danmark ställde sig kyrkorna bakom resolutionen, men i Sverige gick det inte så lätt. Söderblom offentliggjorde Eisenachresolutionen först 1930.  Han hade själv översatt den och faktiskt skärpt formuleringarna så att den manade till kristnas aktiva motstånd i ord och handling om staten inte gick med på ett skiljedomsförfarande. Detta var ett konkret och moraliskt grundat handlingsalternativ till våld.

Frågan om arbitration var högst aktuell: I Nationernas Förbund drev Hjalmar Branting frågan uppbackad av bl.a. Carl Lindhagen och Arthur Engberg. Söderblom fick Fredspriset 1930.  Vid det Allmänna kyrkliga mötet på våren 1931 spelade han ut hela sin auktoritet för att mötet, som representerade alla Svenska kyrkans församlingar, skulle ställa sig bakom Eisenachresolutionen. Det blev en lång och häftig debatt, där de gamla försvarsvännerna fronderade mot sin ärkebiskop, men där lekmännen som var i stor majoritet efter många om och men antog resolutionen. Att nå och bevara freden genom rättsligt förfarande och icke-våld blev Söderbloms sista stridsfråga. Han avled bara några veckor senare. Och resolutionen glömdes bort.

Men man kan säga att Woxström och Söderblom hade närmat sig varandra. Både var övertygade om att freden måste vinnas genom ett fungerande internationellt rättssystem. Och att vapenvägran – om inget annat hjälpte – skulle användas som ett medel för att uppnå detta. Men själv var Söderblom varken vapenvägrare eller radikalpacifist.

Förhållandet mellan Svenska Världsfredsmissionen och Söderbloms internationella ekumeniska fredsprojekt och var minst sagt asymmetriskt, men de utmanade och befruktade varandra. Inom Kyrkornas Världsråd, som länge dominerats av stora protestantiska och ortodoxa kyrkor, som dels hävdat rätten till självförsvar och dels – särskilt genom Churches’ Commission on International Affairs – arbetat för en förstärkning av den internationella rättsordningen, har ”fredskyrkor” som Disciples of Christ, Mennoniter och kväkare, fått större inflytande. Woxström fortsätter att utmana; Söderblom fortsätter att vara realpolitiker. Och båda behövs.

Jonas Jonasson

Sigtunastiftelsen den 26 oktober 2019

Rekommenderad läsning:

Jonas Jonson, Jag är bara Nathan Söderblom satt till tjänst. Verbum 1914.

Sara Gehlin, ”Nathan Söderblom, freden och ekumeniken”. Kyrkohistorisk Årsskrift 2008, s. 59–90

Staffan Runestam, ”Nathan Söderblom: Perspektiv på krig och fred” i Runestam, Söderblomsstudier, Uppsala 2004, s 177–219.